Vem var han: marsken, mannen och myten, Carl Gustaf Emil Mannerheim? Han ledde Finland i fyra krig och säkrade landets frigörelse från Ryssland/Sovjetunionen 1918–1945.
Gustaf Mannerheim är – tillsammans med Dag Hammarskjöld – en av 1900-talets största statsmän i Norden. Under en vecka i augusti–september 2024 reser min hustru Agneta och jag i hans fotspår i Finland.
Med på resan hade vi en allmän reseledare, Ola Olsson från Mejt Resor, historisk expertis i form av professor Nils Erik Villstrand och Britt-Marie Villstrand, ytterligare två historieexperter, Aapo Roselius, specialist på tiden för Finlands självständighet, och Henrik Meinander, författare av den mest auktoritativa boken om Mannerheim och chef för Mannerheimmuseet.
Först något om Gustaf Mannerheim, sedan resan dag för dag.
Gustaf Mannerheim – kontrasternas man
Friherre – men var soldat i vadmal
Aristokrat – men argumenterade i riddarhuset i Helsingfors för enkammarriksdag, allmän och lika rösträtt som ersättning för fyrståndsriksdagen
Riksföreståndare – men grundade Gustaf Mannerheims barnskyddsförbund
Privatperson – men företrädde 1918–1939 Finland i möten med utländska dignitärer
Intelligent – men var inte traditionellt intellektuell
Musikintresserad – men var inte musikalisk
Analytisk – men var enkel i tal och skrift
Ensam – men hade stor vänkrets
Lättsårad och långsint – men gick från ”vita bödeln” 1918 till samlande ledare 1939
Språkbegåvad med svenska, ryska, franska, tyska och engelska – men dålig finska
Kejsarofficeren – men var befriaren av Finland 1917–1918 från ryskt välde
Vita generalen – men blev 1933 och framför allt 1939 samlande gestalt
Gustaf Mannerheim i kejsarens Finland
• Carl Gustaf Emil Mannerheim, kommer till världen på Villnäs slott, Egentliga Finland, 4 juni 1867.
• Finsk friherre, militär, statsman och ledargestalt i Norden.
• Ätten introducerades på Riddarhuset 1693 i Sverige respektive 1818 i Finland.
• Henrik Marheins son, Augustin Marhein, blir adlad Mannerheim, är från Gävle.
• 15 år gammal till Finska kadettkårens skola i Fredrikshamn.
• Blev relegerad men kom tillbaka som privatist i Helsingfors.
• Gör karriär i kejserliga armén i Storfurstendömet Finland.
• Blir generallöjtnant efter Rysk-japanska kriget och Första världskriget.
• Går i pension i Finland under ryska revolutionen 1917 …
• … får inget pensionärsliv i Helsingfors, utan blir general och Finlands befriare.
Gustaf Mannerheim i det självständiga Finland
• Leder frigörelsen från Ryssland. Startar 6 december 1917, då Finlands lantdag (riksdag) förklarar landet självständigt, och fortsätter 16 januari 1918 med att Mannerheim av senaten (regeringen) får uppdraget att säkra självständigheten.
• ÖB i frihets-/inbördeskriget, sedan riksföreståndare 1918–1919.
• Lämnar politiken efter att ha förlorat presidentvalet 1919.
• Grundar Mannerheims barnskyddsförbund 1920.
• Leder Finlands Röda kors 1922–1951.
• Är mycket i Sörmland under mellankrigstiden.
• Blir ordförande i Finlands försvarsråd – överbefälhavare (ÖB) vid krig – 1931.
• Fältmarskalk 1933 och Marskalk av Finland 1942.
• ÖB Vinterkriget, som Sovjetunionen startade, 1939–1940.
• ÖB Fortsättningskriget 1941–44 och Lapplandskriget 1944–45.
• President vid 77 år, men tidvis sjukskriven, 1944–46.
• Gustaf Mannerheim där i Lausanne, Schweiz, 27 januari 1951.
Dag 1
Resan i den forna östra riksdelen börjar 2024. Vi kommer att följa i en stor finländares fotspår.
Vi lägger ut med fartyg från Stadsgården. Vi lämnar Stockholm, huvudstad i ett vidsträckt rike, som några årtionden före Gustaf Mannerheims födelse omfattar också Finland.
Släkten Mannerheim kommer från Gävle i västra riksdelen. Stamfadern Henrik (Hinrich/Heinrich) Marhein (1618–1667) har en son, Augustin Marhein (1654–1732); han blir år 1693 adlad av kung Karl XI och tar namnet Mannerheim. Han blir adlad gå grund av framgångsrik godsförvaltning i Estland, värdefulla insatser i statlig tjänst och strategiskt giftermål.
Gustaf Mannerheim har starka kopplingar till Södermanland.
Under statsbesöket 1919 gör han som riksföreståndare en uppmärksammad tågresa genom Sörmland.
Hans familjeband gör senare Sörmland till en återkommande plats för privat avkoppling. Han tillbringar mycket tid i Sörmland under 1920- och 1930-talen, jagade och idkade umgänge med släktingar.
Han är gudfar till greve Nils Mörner af Morlanda (1936–2025) på Björksunds slott öster om Nyköping. Nils Mörner är son till grevinnan Palaemona ”Mona” Mannerheim (dotter till hans bror Johan Mannerheim), som är gift med greve Carl Göran Mörner.
Gustaf Mannerheim har en äldre syster i Nyköping, Anna Maria Nordenskiöld (1840–1924). Hon är gift med polarforskaren och geologen, friherre Nils Adolf Erik Nordenskiöld.
Historiskt har släkten Mannerheim rötter på Tärnö slott i Husby-Oppunda socken, utanför Nyköping. Gustaf Mannerheims farfars farfar är artilleriöversten och friherren Johan Augustin Mannerheim som äger slottet.
Gustaf Mannerheim visar sig också ha en släktkoppling till oss. Gustaf Mannerheims brorsdotter är Elsie Mannerheim (1911–2000), gift Uggla. Hon är vän till min hustru Agneta Bengtsons familj. Elsie säljer gården Tuntorp, i dagens Gnesta kommun, till mina svärföräldrar, Lars och Marie-Louise Dahlgren. Hon blir efter detta en personlig vän till familjen, som Agneta väl kommer ihåg.
Dag 2
Vi reser i forna östra riksdelen, i spåren av marskalk Mannerheim, från Åbo via Björneborg till Vasa.
Vi anlöper Åbo, Finlands äldsta stad, som blir starten på resan i marskalk Mannerheims spår. Storfurstendömet Finlands forna huvudstad Åbo spelar ingen större roll i Mannerheims liv. Men han besöker Åbo som riksföreståndare 11 maj 1919 och blir hälsad med ändlöst jubel. Landet är vid frigörelsen en monarki och har därför en riksföreståndare i avvaktan på en monark – som aldrig kommer.
Därifrån reser han – och vi – till Björneborg, han för att fira stadens befrielse, vi för att möta historien. Här tar Mannerheim emot folkets jubel som Finlands riksföreståndare och befriare 19 maj 1919.
Björneborg är Finlands tredje äldsta stad. Den var tidigare en av Finlands viktigaste industristäder. I dag är staden nummer tio i storleksordning. Björneborg har gått från 5 till 0,5 procent svensktalande, men är en av 15 svenska språköar i enspråkigt finska kommuner med utbildning och socialt liv på svenska. Här äter vi lunch på Svenska klubben i Björneborg, en av många sociala klubbar i Finland, som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige.
Omkring 20 procent hade svenska som modersmål i slutet av sjuttonhundratalet, cirka 15 procent hade det vid Mannerheims födelse. I dag har 5,2 procent (290 000) av 5,6 miljoner invånare svenska som modersmål – samtidigt har aldrig så många talat svenska som nu: cirka 48 procent kan föra en konversation på svenska, enligt EU:s Eurobarometern 2024; cirka 70 procent säger att de pratar svenska någon gång, enligt EU:s Adult Education Survey 2024.
Trettio kilometer nordväst om Åbo ligger Gustaf Mannerheims födelseplats, Villnäs slott, ett av två slott i Finland byggt i sten under Sveriges stormaktstid. Kejsar Alexander I flyttar 1812 huvudstaden i Storfurstendömet Finland från Åbo till Helsingfors, längre bort från Stockholm och närmare den ryska huvudstaden Sankt Petersburg.
Gustaf Mannerheim föds i detta rum på Villnäs slott den 4 juni 1867 i dåvarande Villnäs socken i landskapet Egentliga Finland. Villnäs slott är en sommarbostad, som först familjerna Fleming och därefter Mannerheim använder sommartid, ungefär maj–september. Annars är bostadsorten Åbo (Fleming) eller Helsingfors (Mannerheim).
Gustaf Mannerheims far, Carl Robert Mannerheim, flyr familjen 1880 med en älskarinna, lämnar stora skulder efter sig och bosätter sig i Paris. Modern Hedvig Charlotta Helena Mannerheim, född von Julin, dör 1881, nedbruten av lidandet. Gustaf Mannerheim är 14 år. Gustaf har en äldre syster, Eva Charlotta Lovisa Sofia, och en äldre bror, Carl Erik Johan (ärver titeln som greve; Gustaf är friherre) plus fyra yngre syskon. De sju barnen blir omhändertagna av släktingar. Morbrodern Albert von Julin tar sig an Gustaf, som säkert har mer än en ”bokstavsförkortning”. Han skickar honom som femtonåring till kadettskolan i Fredrikshamn.
Utanför Villnäs slott finns en av många kopplingar till Finlands krig, i detta fall Vinterkriget (1939–1940), Fortsättningskriget (1941–1944) och Lapplandskriget (1944–1945). Bilden visar Riddarparken, som är grundad för att hedra de mest prestigefyllda militära insatserna, enskilda som blev riddare av Mannerheimkorset. Dessa var Finlands främsta veteraner från Fortsättningskriget och Lapplandskriget – flera fick det också för tidigare insatser under Vinterkriget, men riddare av Mannerheimkorset instiftades först i december 1940. Här finns en sten för var och en av de 191 Mannerheimriddarna, från mening soldat till marskalk Mannerheim.
Krigen sätter sina spår i Finlands nittonhundratalshistoria: Frihetskriget/inbördeskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget. De döda från Finlands tre krig under andra världskriget är gravsatta på sin kyrkogård i landskommunen (socknen), köpingen eller staden de kommer i från. Finland är fullt av krigskyrkogårdar och krigsgravmonument. Vi besöker en krigskyrkogård i Lappnäs, Kristinestad, i södra Österbotten.
År 1917 börjar Finlands befrielse från Ryssland. Detta frihetskrig blir också ett blodigt inbördeskrig mellan 27 januari och 15 maj 1918. I praktiken är kriget en utlöpare av första världskriget och ryska revolutionen. General Carl Gustaf Emil Mannerheim leder som överbefälhavare Finlands befrielse och den segrande ”vita” sidan; den har den lagliga regeringens mandat och tysk hjälp. Mannerheim motsätter sig tyskorienteringen under första världskriget, som Pehr Evind Svinhufvud leder, och senare under andra världskriget.
Den finländska lantdagen (riksdagen) väljer den 9 oktober 1918 den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen till kung i Finland. Men han tillträder aldrig, utan meddelar i december 1918 att han avstår från kronan. Gustaf Mannerheim är riksföreståndare i monarkens frånvaro under Gustaf III:s författning, som gäller till republikens födelse den 17 juli 1919. Som statschef (riksföreståndare) gör Mannerheim officiella besök i både Sverige och Danmark, för att befästa Finlands orientering mot Norden. Före Mannerheim är Pehr Evind Svinhufvud af Qvlastad riksföreståndare – han kommer tillbaka som Finlands tredje president. Mannerheim ställer upp i första presidentvalet 1919 men förlorar mot Kaarlo Juho Ståhlberg och lämnar politiken.
Gustaf Mannerheim har ett socialt liv, gifter sig och får barn, men äktenskapet är kortvarigt. Han gifter sig 1892 med Anastasia Nikolajevna Arapova (1872-1936) från en av Rysslands mest anrika släkter med gott om pengar. Paret skiljer sig officiellt 1919 men i praktiken 1902, då paret får inofficiell äktenskapsskillnad. De får två barn, Anastasie ”Stasie” (1893–1978) och Sofia ”Sophie/Sophy” (1895–1963), däremellan en dödfödd son. Stasie blir vid 22 års ålder, efter konvertering till katolicism, i 17 år nunna i England. Sophy lever ett liv i sus och dus i Paris, men närmar sig fadern och är ”first lady” 1919 – men talar bara franska – då Gustaf Mannerheim är riksföreståndare. Båda döttrarna har under årens lopp kontakt med fadern men inte med modern.
Dag 3
Vi lär känna Vasa, där Frihetskriget börjar.
Mannerheim inrättar sitt högkvarter för det självständiga Finland i länsresidenset i Vasa – de röda håller Helsingfors och södra Finland. Den 27 januari 1918 ger Mannerheim order att övermanna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki, ett djärvt drag som blir framgångsrikt. Det inleder Finlands befrielse från Ryssland och början på inbördeskriget.
Här är hans privata rum på länsresidenset i Vasa. Det har också hans enkla, klassiska fältsäng, som följer honom genom livet, dock oklart om det är just denna säng.
Bysten på Gustaf Mannerheim är från Veteranmuseet i Vasa.
På Veteranmuseet i Vasa blir vi påminda om Finlands skiftande gränser, från 1595 till 1947. Den territoriella utvecklingen efter separationen från Sverige 1809 är – med undantag för Karelen – relativt likt det territorium Finland har i dag.
Historikern från Åbo Akademi, professor Nils Erik Villstrand, leder oss på ett utmärkt sätt i Mannerheims spår under hela resan. Han har bistånd av sin hustru, som också är historiker, Britt-Marie Villstrand. På bilden presenterar Nisse Villstrand litteratur om Mannerheim och Österbotten på Krigsveteranmuseet i Vasa.
Dag 4
Resan går vidare mot Tammerfors via Pekkala gård, en tidigare fideikommissegendom i Ruovesi på en udde i sjön Näsijärvi.
På Pekkala gård berättar Marcus Hackman om herrgårdens historia och inbördeskriget. Det röda gardet skjuter den obeväpnade gårdsägaren Alexander Aminoff, som är Marcus morfars far. Mördaren döms efter kriget till döden.
I Tammerfors berättar historikern Aapo Roselius, som är specialist på tiden för Finlands självständighet, om det stora och avgörande slaget i inbördeskriget i Tammerfors. Regeringsarmén (de vita) drabbar samman med de röda i mars 1918. Det är, med hans ord, ett ”krig mellan amatörarméer”. Även Kalevankangas begravningsplats är stridsplats, ”gravsten för gravsten”. Efter kriget reser den segrande sidan minnesmonument, men undviker att använda vapen och andra segertecken, som här på Kalevankanga.
Totalförlusterna i Frihetskriget/inbördeskriget är cirka 36 000 personer, lika många procentuellt sett som i Spanska inbördeskriget, som vi uppfattar som mycket blodigt. Den lagliga sidan i Finland (”vita”), med general Mannerheim i spetsen, segrar; om de ”röda” hade segrat, hade Finland sannolikt blivit en sovjetrepublik. Det är först med Vinterkriget 1939–1940, som Mannerheim blir hela Finlands överbefälhavare och samlande gestalt. Minnesmärken över den röda sidan, som här på Kalevankangas begravningsplats, har före Vinterkriget svårt att få plats i offentligheten.
På den vita sidan finns så kallade jägare – utbildade i Tyskland – och ännu fler frivilliga från Sverige. Här är minnesmärket för den Svenska brigaden, som liksom jägarna är elittrupper i striderna mot de röda. Svenska brigaden lider stora förluster under slaget om Tammerfors, ”fullständig katastrof”, enligt Aapo Roselius. En av de stupade är Olof Palme, farbror till statsministern med samma namn.
Dag 5
Det är statyer, byster, medaljonger och målningar av Gustaf Mannerheim vart man än reser i Finland. Det finns knappast något demokratiskt land i världen med lika många avbildningar av en tidigare statsledare som i Finland!
En av de mest kontroversiella statyerna av Mannerheim står i skogen utanför Tammerfors och är finansierad av en företagare med koppling till högerextrema, fascistiska Lapporörelsen. Mannerheim vill inte att statyn skulle uppföras under hans livstid. Monumentet kommer på plats 1957, flera år efter marskalkens död.
Målning av Mannerheim i militärmuseet i Tavastehus är typisk för porträtten. Museet ligger granne med Tavastehus slott, en av Sveriges riksborgar uppförd på 1200-talet.
Statyerna av Mannerheim är många. Här är en av ryttarstatyerna, denna i Lahtis. Konstnären Veikko Leppänen är en av deltagarna i tävlingen om Mannerheimryttarstatyn i Helsingfors, som står där Mannerheim den 16 maj 1918 tog emot de vita truppernas segerparad. Veikko Leppänen förslag vinner inte, men konstnärens stad, Lahtis, ger plats för ryttarstatyn.
Ytterligare en variant av Mannerheimporträtt är statyn av en marscherande Mannerheim. Här är statyn i Sankt Michel av Kalervo Kallios. Den blir först förvisad till en mindre central plats i staden och sedan – efter borgerlig majoritet i kommunen – får den en framträdande placering på Sankt Michels torg.
Mannerheim är inte bara statyer. Under sin livstid har han en jaktstuga med separat bastu i Loppis. Den byggs upp i Karelen 1944, men flyttas hit efter förlusten av Karelen 1945. Trots den korta tid som han kan använda jaktstuga och bastu, är han officiellt här åtta gånger och inofficiellt många gånger på egen hand för en dagstur med bastu.
Dag 6
Resans höjdpunkt är på många sätt Sankt Michel, den lilla staden som är residensstad och blir krigshögkvarter i både Vinterkriget och Fortsättningskriget – och nu är regionalt Nato-högkvarter. Dagen vi alla väntat på är Mannerheim i Sankt Michel.
Vi besöker Mannerheims arbetsrum på krigshögkvarteret i en skola. På skrivbordet ligger två finska och en engelsk dagstidning; men en av tidningarna som Mannerheim alltid läser, Hufvudstadsbladet, finns av någon märklig anledning inte med.
Upptakten till Vinterkriget är dramatisk. Finland förhandlar med Sovjetunionen hösten 1939 om att överlåta finländskt territorium, främst på Karelska näset och öar i Finska viken, mot ett större område längre norrut. Mannerheim är positiv, men regeringen säger nej och han begär avsked.
Vinterkriget startar med att Sovjetunionen utan krigsförklaring anfaller Finland 30 november 1939 – jämför med Rysslands invasion av Ukraina. Marskalk Mannerheim inträder som överbefälhavare efter president Kyösti Kallio. Josef Stalin utser Otto Wilhelm (Ville) Kuusinen (1881–1964) till ledare för en marionettregim, Terijokiregeringen, som skulle styra Finland efter invasionen. Kuusinen, som flyr Finland efter de rödas nederlag 1918, gör sovjetkarriär och kräver efter Fortsättningskriget att Mannerheim ska hängas. Stalin vägrar.
Måltiderna är många på resan. Den mest överdådiga är det savolaxiska smörgåsbordet på Tertis gård utanför Sankt Michel. Gården år under Vinterkriget artillerihögkvarter och under Fortsättningskriget intendenthögkvarter. Mannerheim sprider ut högkvarteren, för att undvika att sovjetiska anfall skulle slå ut dem. Han gästar Tertis gård – men får inte dagens smörgåsbord.
Naturligtvis besöker vi Mannerheims järnvägsvagn, nu vid järnvägsstationen i Sankt Michel, då parkerad på annan plats, där Adolf Hitler uppvaktar honom på 75-årsdagen 4 juni 1942. De intar middag och konverserar i soffan på denna salongsvagn; jag sitter på Mannerheims plats i soffan, Hitler till vänster. Mannerheim markerar sin distans till Hitler och det nazistiska Tyskland genom att hälsa på Führern med handskarna på, servera kött till vegetarianen Hitler (som har med sig egen vegetarisk kost) och efter maten påbjuda rökning vilket Hitler avskyr.
Salongsvagnen är öppen en dag per år. Men vi får en utförlig specialvisning av vagnen. Den använder Mannerheim 1939–1946 för resor till Helsingfors och annorstädes, totalt över 100 resor på 7 887 mil.
Mannerheimbysten är ett av många inslag på ett av de museer med Mannerheim i fokus, som Sankt Michel har flera av.
Avslutningen på dagen blir middag på Sankt Michelklubben, en sällskapsklubb. Vi sitter vid samma bord, som marskalken intar cirka 1 600 måltider vid. Sankt Michelklubben blir hans ”hem” under krigsåren 1939–1944, där han äter lunch, middag, läser tidningar, umgås med kollegor och vänner – utan att prata arbete. Mannerheim avslutar vanligen måltiderna med cigarr vid bordet i bakgrunden; blommorna svärmorstunga är original från Mannerheims tid. Enligt en av våra servitriser, som betjänade Mannerheim och besöker klubben efter renovering på 1990-talet, är sig allt likt, utom att det inte längre luktar av Mannerheims pomada och av tobaksrök – rökning är inte längre tillåten på klubben.
På bilden njuter jag av Marskens snaps eller Marskens sup, som görs på proportionerna 100 cl akvavit, 2 cl torr fransk vermouth och 1 cl gin. Mannerheims adjutant Ragnar Grönvall komponerade den för att spritmonopolbrännvinet var av dålig kvalitet. Den serveras iskall och över bredden med ytspänningens hjälp. Jag lyfter glaset och dricker snapsen på marskalkens vis, i tre klunkar, utan att spilla första klunken. På tallriken har jag hans favoritförrätt: vorschmack (kryddig kött- och fiskröra som långkokas). Sedan väntar två andra favoriter: gös Walewska och caramel-chocolate ganache.
Mannerheim står staty på Sankt Michels torg, men här är Agneta och jag mer framträdande än marskalken.
Dag 7
Dagen börjar där Mannerheims militära karriär startar, på kadettskolan i Fredrikshamn, och slutar med hans grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.
Fredrikshamn har en cirkulär stadsplan med rådhuset i centrum, sannolikt den enda i Norden. Här låg Finska kadettskolan, grundad av Gustaf III 1779 i Kuopio, som Mannerheim börjar på som femtonåring 1882. Kadettskolan i Fredrikshamn är ett militärt läroverk, som ger grunden till en officerskarriär. Kadettskolan finns bara kvar i form av en målning, eftersom den gamla skolan är riven.
Fredrikshamn har Finlands största flagga.
Mannerheim börjar sin militära karriär i Storfurstendömet Finland och Ryssland. År 1882 blir den blivande marskalken elev i Fredrikshamn, men 1886 relegeras han i praktiken av disciplinskäl. Han studerar ryska i Charkov, tar studenten 1887 som privatist på Böökska lyceet i Helsingfors, kommer 1887 genom kontakter in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg, gör med start 1891 karriär i Chevaliergardets regemente med stöd av den ryska änkekejsarinnan Maria Fjodorovna (prinsessan Dagmar av Danmark), leder 1906–1908 en militär och vetenskaplig Asienexpedition, blir 1909 regementschef i Polen, leder 1914–1917 som generalmajor och senare generallöjtnant stora styrkor i världskriget, flyr i december 1917 ett sönderfallande Ryssland, för att utblottad bosätta sig i Helsingfors.
Sedan blir Gustaf Mannerheim 1918 överbefälhavare för det fria Finland, riksföreståndare, fältmarskalk, överbefälhavare i tre krig 1939–1944 – som räddar Finland från sovjetisk ockupation – marskalk av Finland och till sist president.
I Riddarhuset i Helsingfors beslutar Finlands sista ståndslantdag 1906, mer rösterna 100–6, för att ersätta de fyra stånden med en enkammarriksdag med allmän och lika rösträtt. Mannerheim är för att avskaffa fyrståndsriksdagen, men är för en tvåkammarriksdag av svensk modell.
Mannerheims är mycket språkbegåvad. Hans modersmål är svenska, med ett tal som påminner mer om rikssvenska än finlandssvenska. Han talar och skriver flytande svenska, franska och ryska, har mycket goda kunskaper i tyska och kunde även engelska. Han förstår och talar även finska men sämre. Mannerheim har även vissa kunskaper i polska, portugisiska, latin och kinesiska.
Historikern Henrik Meinander har skrivit en av de mest auktoritativa böckerna om marskalk Mannerheim, ”Gustaf Mannerheim Aristokrat i vadmal”. I Riddarhuset berättar han för oss om Mannerheim och signerar sin bok.
Henrik Meinander tar oss till Mannerheims sista vila invid hjältegravarna på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Här är också de flesta av Finlands presidenter begravda. Begravningsplatsen är stor, vacker, central och nära havet, väl värd ett besök.
Mannerheims bostad i Helsingfors är under renovering. Den tidigare chefen för Mannerheimmuseet, Henrik Meinander, visar och berättar om den ståtliga villan i Brunnsparken. Den är 1924–1951 Mannerheims hem. Karl Fazer – ja, det är han med chokladen – bygger om villan i enlighet med Mannerheims önskan och hyr ut den till honom.
Fotografiet är från färjan, som tar oss åter till västra riksdelen. Den visar Finlands huvudstad, som staden tar form i Storfurstendömet Finland 1809–1917. Fonden är fartygen till Sveaborg och andra öar; bakgrunden är Helsingfors domkyrka med Senatstorget framför, och på Norra Esplanaden märkesbyggnader, från vänster till höger: Helsingfors stadshus, Aschanhuset (affärslokaler), Sveriges ambassad, Bremerska huset (affärslokaler), Högsta domstolen och Presidentens slott. Bakom slottet skymtar vi Riddarhuset.
Värt att notera är att svenska var största språket i Helsingfors stad ända fram till cirka år 1900, då finska blev majoritetsspråk. I dag är de svensktalande en liten minoritet, 5,4 procent.
Sveaborg ligger i Helsingfors inlopp. Sveaborg är en av världens största sjöfästningar, byggd på sju öar, i tjänst under tre länder, kallad ”Nordens Gibraltar”. Sveaborg är Sveriges genom tiderna dyraste försvarsprojekt. Det slutar snöpligt med Carl Olof Cronstedts kapitulation 1808, Rysslands ockupation av östra riksdelen och slutet för Finland som del av Sverige under mer äm 600 år, där Finland hade samma status som Svealand, Götaland och Norrland. Sveaborg är, vad jag vet, enda svenska ort i Finland som fått ett falskt finskt namn, ”Finlands borg” (Suomenlinna); i 168 år har den namnet Viapori, en förfinskning av Sveaborg; det är en förfinskning av ett från början svenskt ortnamn, som är relativt vanligt i Finland.
Carl Gustaf Emil Mannerheim är mannen, som knyter samman tre epoker: Gustaf Mannerheim är svensktalande aristokrat med rötterna i västra riksdelen, gör militär karriär i Storfurstendömet Finland/Ryssland och gör slutligen Finland till självständig stat efter fyra krig 1918–1945.
Marskalk Mannerheim avlider 27 januari 1951 i Lausanne, Schweiz.
Femtiotre år efter hans död röstar finländarna fram honom som den främste finländaren genom tiderna.
Text och foto:
Jörgen Bengtson
Publicerad 3 september 2024
Uppdaterad 5 september, 29 november och 8 december 2024, 8 februari 2025 samt 31 oktober 2026