Det är en seger för jämställdheten och feminismen att Sverige – som sista land i Norden – får en kvinnlig statsminister. Det går aldrig att komma ifrån att kvinnor är förtryckta i en stor del av världen och även har problem i jämställda länder som de nordiska och än mer i stora, västerländska stater (G7).
Situationen för kvinnor i många delar av världen är djupt deprimerande. Det räcker med att påminna om rollen, som religionen och traditionen ger dem i till exempel nästan alla muslimskt dominerade länder. För den som tvivlar, kan jag påminna om att när premiärminister Margaret Thatcher gjorde officiellt besök i Saudiarabien, blev regimen tvungen att utnämna henne till ”hedersman” för att kunna ta emot henne som jämställd.
Länder som har eller har haft en kvinnlig regeringschef är fortfarande få. Därför betyder det mycket att Magdalena Andersson nu blivit statsminister. Kanske hade någon annan ledande politiker i Sverige kunnat bli kvinnlig statsminister före henne – Karin Söder (C), Anna Lindh (S), Mona Sahlin (S) eller Anna Kindberg Batra (M) – men sjukdom, död, bristande kompetens och interna intriger satte stopp för detta.
Sverige har varit mogen för en kvinnlig regeringschef en lång tid. Andra länder är det fortfarande inte. Sedan 2018 finns ett så kallad ”Reykjavikindex”, som mäter människors inställning till manligt och kvinnligt ledarskap i världens ledande länder (G7). Nytt för i år är att studien också mäter jämställdheten i Indien, Kenya och Nigeria – dock inte i de nordiska länderna.
Rapporten för 2020/2021 är ingen rolig läsning. Där summerar Reykjavikindex resultatet 2020 jämfört med 2018 inom G7-länderna:
• ingen ökning i social acceptans för jämställdhet
• yngre män (18–34 år) än mindre progressiva till kvinnor än yngre kvinnor
• kvinnor är mer för jämställdhet
• yngre människor (18–34 år) är i allmänhet mindre progressiva i syn jämställdhet
Mindre än hälften av de tillfrågade i fyra G7-länder säger att de skulle känna sig ”mycket tillfreds” med en kvinna som regeringschef: Italien (46 procent), Frankrike (45), Tyskland (41) och Japan (38). Toppar i synen på jämställdhet gör: Storbritannien (69 procent), Kanada (64) och USA (62).
Siffrorna i index går ner eller står still för de flesta G7-länder i totalindex 2018 till 2020: Frankrike 76-77-74, Italien 63-68-68, Japan 67-70-68, Storbritannien 77-73-81, Tyskland 66-69-66 och USA 76-77-76. Ett G7-land visar framsteg, Kanada 76-77-78.
Totalt sett ligger tre G7-länder på eller över ungefär Kanadas nivå: USA, Kanada och Storbritannien.
Sverige och övriga Norden är inte med i undersökningen, men det skulle förvåna mig mycket om vi inte skulle ligga på topposition.
Med denna statistik och annat jag skrivit som bakgrund, gratulerar jag Magdalena Andersson till att ha krossat ett glastak även i en relativt jämställt land som Sverige. Hon är kompetent med åtta års regeringserfarenhet och överdirektör för Skatteverket i bagaget och stark. Hon kommer att bli en föredöme för framför allt unga tjejer, som tidigare kanske trott att statsministerposten inte är möjligt att nå för en kvinna.
Sedan har vi politiken, som Magdalena Andersson vill eller kommer att föra. Det är en annan sak, som jag inte behandlar i denna för jämställdheten så viktiga stund.
Jörgen Bengtson
Inlägget uppdaterat 2 december 2021