Vem var han: marsken, mannen och myten, Carl Gustaf Emil Mannerheim? Han ledde Finland i fyra krig och säkrade landets frigörelse från Ryssland/Sovjetunionen 1917–1947.
Marskalk Mannerheim är en av nittonhundratalets största statsmän i Norden. Under en vecka i augusti–september 2024 reser Agneta och jag i hans fotspår i Finland. Resan är arrangerad av Mejt Resor med Ola Olsson som utmärkt reseledare. Här kommer en rapport dag för dag.
Dag 1
Resan i den forna östra riksdelen börjar. Vi kommer att följa i en stor finländares fotspår.
Vi lägger ut med fartyg från Stadsgården. Vi lämnar Stockholm, huvudstad i ett vidsträckta rike som några årtionden före Gustaf Mannerheims födelse omfattar också Finland. Släkten Mannerheim kommer från Gävle i västra riksdelen.
Dag 2
Vi reser i forna östra riksdelen, i spåren av marskalk Mannerheim.
Vi anlöper Åbo, Finlands äldsta stad, som blir starten på resan i marskalk Mannerheims spår. Storfurstendömet Finlands forna huvudstad Åbo spelar ingen större roll i Mannerheims liv. Men han besöker Åbo som riksföreståndare 11 maj 1919 och blir hälsad med ändlöst jubel. Därifrån reser han – och vi – till Björneborg, han för att fira stadens befrielse, vi för att möte historien.
Björneborg är Finlands tredje äldsta stad. Den var tidigare en av Finlands viktigaste industristäder. I dag är staden nummer tio i storleksordning. Cirka 15 procent hade svenska som modersmål vid Mannerheims födelse till 5,2 procent (290 000) av 5,6 miljoner invånare i dag. Björneborg har gått från 5 till 0,5 procent svensktalande, men är en av 15 svenska språköar i enspråkigt finska kommuner med utbildning och socialt liv på svenska. Här äter vi lunch på Svenska klubben i Björneborg, en av många sociala klubbar i Finland, som vi har få av i Sverige.
Krigen sätter sina spår i Finlands nittonhundratalshistoria: frihetskriget/inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget och lapplandskriget. De döda från Finlands tre krig under andra världskriget är gravsatta på sin kyrkogård i socknen eller staden de kommer i från. Finland är fullt av krigskyrkogårdar och krigsgravmonument, här från södra Österbotten.
Trettio kilometer nordväst om Åbo ligger Gustaf Mannerheims födelseplats, Villnäs slott, ett av två slott i Finland byggt i sten under Sveriges stormaktstid. Kejsar Alexander I flyttar huvudstaden i Storfurstendömet Finland från Åbo till Helsingfors, längre bort från Stockholm och närmare den ryska huvudstaden Sankt Petersburg.
Gustaf Mannerheim föds i detta rum på Villnäs slott den 4 juni 1867 i dåvarande Villnäs socken i landskapet Egentliga Finland. Villnäs slott är en sommarbostad, som först familjerna Fleming och därefter Mannerheim använder sommartid, ungefär maj–september. Annars är bostadsorten Åbo (Fleming) eller Helsingfors (Mannerheim).
Fadern Carl Robert Mannerheim flyr familjen 1880 med en älskarinna, lämnar stora skulder efter sig och bosätter sig i Paris. Modern Hedvig Charlotta Helena Mannerheim, född von Julin, dör 1881, nedbruten av lidandet. Gustaf Mannerheim är 14 år. Gustaf har en äldre syster, Eva Charlotta Lovisa Sofia, och en äldre bror, Carl Erik Johan (ärver titeln som greve; Gustaf är friherre) plus fyra yngre syskon. De sju barnen blir omhändertagna av släktingar. Morbrodern Albert von Julin tar sig an Gustaf. Han skickar honom som femtonåring till kadettskolan i Fredrikshamn.
Utanför Villnäs slott finns en av många kopplingar till Finlands krig, i detta fall vinterkriget (1939–1940) och fortsättningskriget (1941–1944). Bilden visar Riddarparken, som är grundad för att hedra riddarna av Frihetskorsets Mannerheimkors och därmed Finlands främsta veteraner från andra världskriget. Här finns en sten för var och en av de 191 Mannerheimriddarna, från mening soldat till marskalk Mannerheim.
År 1917 börjar Finlands befrielse från Ryssland. Detta frihetskrig blir också ett blodigt inbördeskrig mellan 27 januari och 15 maj 1918. I praktiken är kriget en utlöpare av första världskriget och ryska revolutionen. General Carl Gustaf Emil Mannerheim leder som överbefälhavare Finlands befrielse och den segrande ”vita” sidan; den har den lagliga regeringens mandat och tysk hjälp. Mannerheim motsätter sig tyskorienteringen under första världskriget, som Pehr Evind Svinhufvud leder.
Den finländska lantdagen väljer pris Friedrich Karl av Hessen till kung i Finland den 9 oktober 1918. Men han tillträder aldrig, utan meddelar i december 1918 att han avstår från kronan. Gustaf Mannerheim är riksföreståndare i monarkens frånvaro under Gustaf III:s författning, som gäller till republikens födelse den 17 juli 1919. Som statschef (riksföreståndare) gör Mannerheim officiella besök i både Sverige och Danmark, för att befästa Finlands orientering mot Norden. Före Mannerheim är Pehr Evind Svinhufvud af Qvlastad riksföreståndare – han kommer tillbaka som Finlands tredje president. Mannerheim ställer upp i första presidentvalet 1919 men förlorar mot Kaarlo Juho Ståhlberg och lämnar politiken.
Gustaf Mannerheim gifter sig 1892 med Anastasia Nikolajevna Arapova (1872-1936) från en av Rysslands mest anrika släkter. Paret skiljer sig officiellt 1919 med inofficiell äktenskapsskillnad 1902. De får två barn, Anastasie ”Stasie” (1893–1978) och Sofia ”Sophie/Sophy” (1895–1963), däremellan en dödfött son. Stasie blir vid 22 års ålder, efter konvertering till katolicism, i 17 år nunna i England. Sophy lever ett liv i sus och dus i Paris, men närmar sig fadern och är ”first lady” 1919, då Gustaf Mannerheim är riksföreståndare. Båda har under årens lopp kontakt med faderns men inte med modern.
Dag 3
Vi åker från Åbo till Björneborg, där Mannerheim tar emot folkets jubel som Finlands riksföreståndare och befriare 19 maj 1919. Landet är vid frigörelsen en monarki och har därför en riksföreståndare i avvaktan på en monark – som aldrig kommer.
Bysten på Gustaf Mannerheim är från Veteranmuseet i Vasa.
På Veteranmuseet i Vasa blir vi påminda om Finlands skiftande gränser, från 1595 till 1947. Den territoriella utvecklingen efter separationen från Sverige 1809 är – med undantag för Karelen – relativt likt det territorium Finland har i dag.
Mannerheim inrättar sitt högkvarter för det självständiga Finland i länsresidenset i Vasa – de röda håller Helsingfors och södra Finland. Den 27 januari 1918 ger Mannerheim order att övermanna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki. Det inleder Finlands befrielse från Ryssland och början på inbördeskriget.
Hans privata rum på länsresidenset har skrivbord och den klassiska fältsäng, som följer marskalk Mannerheim genom livet.
Historikern från Åbo Akademi, professor Nils Erik Villstrand, leder oss på ett utmärkt sätt i Mannerheims spår under hela resan. Han har bistånd av sin hustru, som också är historiker, Britt-Marie Villstrand. På bilden presenterar Nisse Villstrand litteratur om Mannerheim och Österbotten på Krigsveteranmuseet i Vasa.
Dag 4
Resan går vidare mot Tammerfors via Pekkala gård, en tidigare fideikommissegendom i Ruovesi på en udde i sjön Näsijärvi.
På Pekkala gård berättar Marcus Hackman om herrgårdens historia och inbördeskriget. Det röda gardet skjuter den obeväpnade gårdsägaren Alexander Aminoff, som är Marcus morfars far. Mördaren döms efter kriget till döden.
I Tammerfors berättar historikern Aapo Roselius, som är specialist på tiden för Finlands självständighet, om det stora och avgörande slaget i inbördeskriget i Tammerfors. Regeringsarmén (de vita) drabbar samman med de röda i mars 1918. Det är, med hans ord, ett ”krig mellan amatörarméer”. Även Kalevankangas begravningsplats är stridsplats, ”gravsten för gravsten”. Efter kriget reser den segrande sidan minnesmonument, men undviker att använda vapen och andra segertecken, som här på Kalevankanga.
Totalförlusterna i frihetskriget/inbördeskriget är cirka 36 000 personer, lika många procentuellt sett som i Spanska inbördeskriget. Den lagliga sidan i Finland (”vita”), med general Mannerheim i spetsen, segrar. Det är först med vinterkriget 1939–1940, som han blir hela Finlands överbefälhavare och samlande gestalt. Minnesmärken över den röda sida, som här på Kalevankangas begravningsplats, har före vinterkriget svårt att få plats i offentligheten.
På den vita sidan finns så kallade jägare – utbildade i Tyskland – och ännu fler frivilliga från Sverige. Här är minnesmärket för den Svenska brigaden, som liksom jägarna är elittrupper i striderna mot de röda. Svenska brigaden lider stora förluster under slaget om Tammerfors, ”fullständig katastrof”, enligt Aapo Roselius. En av de stupade är Olof Palme, en släkting till statsminstern med samma namn.
Dag 5
Det är statyer, byster, medaljonger och målningar av Gustaf Mannerheim vart man än reser i Finland. Det finns knappast något demokratiskt land i världen med lika många avbildningar av en tidigare statsledare som i Finland!
En av de mest kontroversiella statyerna av Mannerheim står i skogen utanför Tammerfors och är finansierad av en företagare med koppling till högerextrema Lapporörelsen. Mannerheim vill inte att den skulle uppföras under hans livstid. Monumentet kommer på plats 1957, fyra år efter marskalkens död.
Målning av Mannerheim i militärmuseet i Tavastehus är typisk för porträtten. Museet ligger granne med Tavastehus slott, en av Sveriges riksborgar uppförd på 1200-talet.
Statyerna av Mannerheim är många. Här är en av ryttarstatyerna, denna i Lahtis. Konstnären Veikko Leppänen är en av deltagarna i tävlingen om Mannerheimryttarstatyn i Helsingfors. Hans förslag vinner inte, men konstnärens stad, Lahtis, ger plats för ryttarstatyn.
Ytterligare en variant av Mannerheimporträtt är statyn av en marscherande Mannerheim i Sankt Michel av Kalervo Kallios. Den blir först förvisad till en mindre central plats i staden och sedan – efter borgerlig majoritet i kommunen – får den en framträdande placering på S:t Michels torg.
Mannerheim är inte bara statyer. Under sin livstid har han en jaktstuga med separat bastu i Loppis. Den byggs upp i Karelen 1944, men flyttas hit efter förlusten av Karelen 1945. Trots den korta tid som han kan använda jaktstuga och bastu, är han officiellt här åtta gånger och inofficiellt många gånger på egen hand för en dagstur med bastu.
Dag 6
Resans höjdpunkt är på många sätt Sankt Michel, den lilla staden som är residensstad och blir krigshögkvarter i både vinterkriget och fortsättningskriget. Dagen vi alla väntat på är Mannerheim i Sankt Michel.
Vi besöker Mannerheims arbetsrum på krigshögkvarteret i en skola. På skrivbordet ligger två finska och en engelsk dagstidning; men en av tidningarna som Mannerheim alltid läser, Hufvudstadsbladet, finns av märklig anledning inte med.
Upptakten till vinterkriget är dramatisk. Finland förhandlar med Sovjetunionen hösten 1939 om att överlåta finländskt territorium, främst på Karelska näset och öar i Finska viken, mot ett större område längre norrut. Mannerheim är positiv, men regeringen säger nej och han begär avsked.
Vinterkriget startar med att Sovjetunionen utan krigsförklaring anfaller Finland 30 november 1939 – jämför med Rysslands invasion av Ukraina. Marskalk Mannerheim inträder som överbefälhavare efter president Kyösti Kallio. Josef Stalin utser Otto Wilhelm (Ville) Kuusinen (1881–1964) till ledare för en marionettregim, Terijokiregeringen, som skulle styra Finland efter invasionen. Kuusinen, som flyr Finland efter de rödas nederlag 1918, gör sovjetkarriär och kräver efter fortsättningskriget att Mannerheim ska hängas.
Måltiderna är många på resan. Den mest överdådiga är det savolaxiska smörgåsbordet på Tertis gård utanför Sankt Michel. Gården år under vinterkriget artillerihögkvarter och under fortsättningskriget intendenthögkvarter. Mannerheim sprider ut högkvarteren, för att undvika att sovjetiska anfall skulle slå ut dem. Han gästar Tertis gård – men får inte dagens smörgåsbord.
Naturligtvis besöker vi Mannerheims järnvägsvagn, nu vid järnvägsstationen, då parkerad på annat plats, där Adolf Hitler uppvaktar honom på 75-årsdagen 4 juni 1942. De intar middag och konverserar i soffan på denna salongsvagn; jag sitter på Mannerheims plats i soffan, Hitler till vänster. Mannerheim markerar sin distans till Hitler genom att hälsa på Führern med handskarna på, servera kött till vegetarianen Hitler (som har med sig egen vegetarisk kost) och efter maten påbjuda rökning vilket Hitler avskyr.
Salongsvagnen är öppen en dag per år. Men vi får en utförlig specialvisning av vagnen. Den använder Mannerheim 1939–1946 för resor till Helsingfors och annorstädes, totalt över 100 resor på 7 887 mil.
Mannerheimbysten är ett av många inslag på ett av de museer med Mannerheim i fokus, som Sankt Michel har flera av.
Avslutningen på dagen blir middag på Sankt Michelklubben, en sällskapsklubb. Vi sitter vid samma bord, som marskalken intar cirka 1 600 måltider vid. Sankt Michelklubben blir hans ”hem” under krigsåren 1939–1944, där han äter lunch, middag, läser tidningar, umgås med kollegor och vänner – utan att prata arbete. Mannerheim avslutar vanligen måltiderna med cigarr vid bordet i bakgrunden; blommorna svärmorstunga är original från Mannerheims tid. Enligt en servitris, som betjänade Mannerheim och besöker klubben efter renovering på 1990-talet, är sig allt likt, utom att det inte längre luktar av Mannerheims pomada och av tobaksrök – rökning är inte längre tillåten på klubben.
På bilden njuter jag av Marskens snaps eller Marskens sup (görs på proportionerna 100 cl Rajamäki akvavit, 2 cl torr fransk vermouth och 1 cl gin), serverad över bredden med ytspänningens hjälp. Jag lyfter glaset och dricker snapsen på marskalkens vis, i tre klunkar, utan att spilla första klunken. På tallriken har jag hans favoritförrätt: vorschmack. Sedan väntar två andra favoriter: gös Walewska och caramel-chocolate ganache.
Mannerheim står staty på Sankt Michels torg, men här är Agneta och jag mer framträdande än marskalken.
Dag 7
Dagen börjar där Mannerheims militära karriär startar, på kadettskolan i Fredrikshamn, och slutar med hans grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.
Fredrikshamn har en cirkulär stadsplan med rådhuset i centrum, sannolikt den enda i Norden. Här låg Finska kadettskolan, grundad av Gustaf III 1779 i Kuopio, som Mannerheim börjar på som femtonåring 1882. Kadettskolan i Fredrikshamn är ett militärt läroverk, som ger grunden till en officerskarriär. Kadettskolan finns bara kvar i form av en målning, eftersom den gamla skolan är riven.
Fredrikshamn har Finlands största flagga.
Mannerheim börjar sin militära karriär i Storfurstendömet Finland och Ryssland. I Fredrikshamn blir den blivande marskalken elev 1882, men relegeras i praktiken 1886. Han studerar ryska i Charkov, tar studenten som privatist på Böökska lyceet i Helsingfors 1887, kommer genom kontakter in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg, gör karriär i Chevaliergardets regemente, leder en militär och vetenskaplig Asienexpedition, blir regementschef, leder stora styrkor i första världskriget, flyr ett sönderfallande Ryssland revolutionsåret 1917, för att utblottad bosätta sig i Helsingfors.
Sedan blir Gustaf Mannerheim 1918 överbefälhavare för det fria Finland, riksföreståndare, fältmarskalk, överbefälhavare i tre krig 1939–1944 – som räddar Finland från sovjetisk ockupation – marskalk av Finland och till sist president.
I Riddarhuset i Helsingfors argumenterar Gustaf Mannerheim på Finlands sista ståndslantdag 1905–1906 – å sin släkts vägnar – för att ersätta de fyra stånden med en enkammarriksdag med allmän och lika rösträtt. Så blir också fallet.
Mannerheims modersmål är svenska, med ett tal som påminner mer om rikssvenska än finlandssvenska. Han talar och skriver mycket god franska och ryska samt flytande tyska och engelska. Han förstår även finska men talar språket sämre.
Historikern Henrik Meinander har skrivit en av de mest auktoritativa böckerna om marskalk Mannerheim, ”Gustaf Mannerheim Aristokrat i vadmal”. I Riddarhuset berättar han för oss om Mannerheim och signerar sin bok.
Henrik Meinander tar oss till Mannerheims sista vila invid hjältegravarna på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Här är också de flesta av Finlands presidenter begravda. Begravningsplatsen är stor, vacker, central och nära havet.
Mannerheims bostad i Helsingfors är under renovering. Den tidigare chefen för Mannerheimmuseet, Henrik Meinander, visar och berättar om den ståtliga villan i Brunnsparken. Den är 1924–1951 Mannerheims hem. Karl Fazer – ja, det är han med chokladen – bygger om villan i enlighet med Mannerheims önskan och hyr ut den till honom.
Fotografiet är från färjan, som tar oss åter till västra riksdelen. Den visar Finlands huvudstad, som staden tar form i Storfurstendömet Finland 1809–1917. Fonden är fartygen till Sveaborg och andra öar; bakgrunden är Helsingfors domkyrka, Senatstorget, svenska ambassaden, Stadshuset, presidentens slott och andra ståtliga byggnader.
Sveaborg ligger i Helsingfors inlopp. Sveaborg är en av världens största sjöfästningar, byggd på sju öar, i tjänst under tre länder, kallad ”Nordens Gibraltar”. Sveaborg är Sveriges genom tiderna dyraste försvarsprojekt. Det slutar snöpligt med Carl Olof Cronstedts kapitulation 1808, Rysslands ockupation av östra riksdelen och slutet för Finland som del av Sverige under cirka 600 år, där Finland hade samma status som Svealand, Götaland och Norrland. Sveaborg är, vad jag vet, enda svenska ort i Finland som fått en falskt finskt namn, ”Finlands borg” (Suomenlinna); i drygt 100 år har den namnet Viapori, en förfinskning av Sveaborg; det är en förfinskning av ett från början svenskt ortnamn, som är relativt vanlig i Finland.
Carl Gustaf Emil Mannerheim är mannen, som knyter samman de tre epokerna: Gustaf Mannerheim är svensktalande aristokrat med rötterna i västra riksdelen, gör militär karriär i Storfurstendömet Finland/Ryssland och gör slutligen Finland till en självständig stat efter fyra krig 1917–1947.
Marskalk Mannerheim avlider 27 januari 1951 i Lausanne, Schweiz.
Femtiotre år efter hans död röstar finländarna fram honom som den främste finländaren genom tiderna.
Text och foto:
Jörgen Bengtson
Artikeln publicerad 3 september 2024
Uppdaterad 5 september och 29 november 2024