Socialdemokraterna har först i Finland (i går) och sedan i Sverige (i dag) sagt ja till Nato-anslutning. På tisdag eller onsdag kommer riksdagen i Helsingfors och Stockholm att säga ja till Nato. Därmed överger både Finland och Sverige sin alliansfrihet.

I över 200 år har alliansfriheten tjänat Sverige väl. Rysslands invasion av ett fredligt grannland – som inte var något hot – har i grunden förändrat detta. Ukrainakriget har fått mig att överge alliansfriheten och förorda svenskt Nato-medlemskap.

Tanken på att Sverige borde överge alliansfriheten började redan med Rysslands invasion i Georgien 2008 och Krim 2014. Rysslands attack på Ukraina 24 februari 2022 visar definitivt Rysslands imperialistiska och nazistiska beteende.

Sveriges säkerhetspolitiska val är sammanvävt med Finlands. Sverige och Finland delar historia (cirka 600 år som en stat), geografi (nordöstra Europa mellan stormakter) och säkerhetspolitik (alliansfrihet som inte längre är hållbar). Finland tar det säkra före det osäkra – Nato-medlemskap. På samma sätt har Finland tidigare tagit vara på möjligheter att surra sig vid den europeiska masten: EU-medlemskap och euro.

Sverige kan inte i praktiken välja någon annan väg än Finland.

Det finns fördelar och nackdelar med en Nato-anslutning.

Fördelarna med Nato-medlemskap är:
– Starkast möjliga säkerhetsgaranti genom artikel 5 i Nato-stadgan.
– Starkt regionalt försvar i Östersjöområdet, där Sverige stärker försvaret för Finland och båda länderna stärker försvaret av Baltikum.
– Ökat nordiskt samarbete på utrikes-, säkerhets- och försvarsområdet.
– Billigare försvar än om Sverige som alliansfri stat på egen hand skulle bygga upp ett trovärdigt försvar till en kostnad av kanske fyra eller fem procent av BNP.

Vi ska inte heller glömma att Nato är en defensiv försvarsallians och inte en offensiv militärallians. Därtill är Nato i grunden en samling av demokratier, även om det finns undantag som Turkiet.

Alliansfriheten har steg för steg förlorat mycket av sitt innehåll. Det började med Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin 1992. Det fortsatte med Sveriges EU-inträde 1995, som i grunden var oförenlig med alliansfriheten. Därefter kom deltagande i Nato-ledda insatser i exempelvis Afghanistan och Libyen samt långtgående samarbetsavtal med tunga Nato-länder som USA och Storbritannien Mot den här bakgrunden blir Nato-inträdet inget avgörande steg.

Det finns argument mot svensk Nato-anslutning:
– Över 200 år av alliansfrihet har hållit Sverige utanför krig. Jämför med tiden mellan kung Gustav Vasas makttillträde (1523) och starten för alliansfriheten (1814/1818 med kung Karl XIV Johan), var Sverige i krig merparten av åren. Bilden visar Karl XIV Johan.
– Alliansfriheten har tjänat Sverige väl.
– Natos försvarsgarantier kan dra in Sverige i andra länders konflikter.
– Natos kärnvapenparaply och försvarsgarantin kan göra det svårare för Sverige att driva en självständig utrikes-, säkerhets- och nedrustningspolitik.

För Sveriges och Finlands del hoppas jag att en Nato-anslutning innebär att vi i likhet med Norge, Danmark och Island ser till att vi får två viktiga förbehåll i vårt Nato-engagemang under fredstid: inga permanenta Nato-baser i landet och inga permanenta kärnvapen i landet.

Många hävdar att vi byter identitet i och med en Nato-anslutning. Det stämmer bara delvis. Sverige – och Finland – kan fortsatt spela en viktig roll i världen som medlare, förespråkare för nedrustning, generös biståndspolitik och en självständig aktör i världen. Gamla Nato-länder som Norge och Kanada visar att det är möjligt.

Jörgen Bengtson
Uppdaterad 16 maj 2022

Lämna ett svar