Vem var han: marsken, mannen och myten, Carl Gustaf Emil Mannerheim? Han ledde Finland i fyra krig och säkrade landets frigörelse från Ryssland/Sovjetunionen 1917–1947.
Marskalk Mannerheim är en av nittonhundratalets största statsmän i Norden. Under en vecka reser Agneta och jag i hans fotspår i Finland, arrangerad av Mejt Resor med Ola Olsson som utmärkt reseledare. Här kommer en rapport dag för dag.
Dag 1
Resan i den forna östra riksdelen börjar. Vi kommer att följa i en stor finländares fotspår.
Vi lägger ut med fartyg från Stadsgården. Vi lämnar Stockholm, huvudstad i ett vidsträckta rike som några årtionden före Gustaf Mannerheims födelse omfattar också Finland. Släkten Mannerheim kommer från Gävle i västra riksdelen.
Dag 2
Vi reser i forna östra riksdelen, i spåren av marskalk Mannerheim.
Vi anlöper Åbo, Finlands äldsta stad, som blir starten på resan i marskalk Mannerheims spår.
Här är Gustaf Mannerheims födelseplats, Villnäs slott, ett av två slott i Finland byggt i sten under Sveriges stormaktstid. Det ligger cirka 30 kilometer nordväst om Åbo. Den är till början huvudstad i Storfurstendömet Finland innan kejsar Alexander I flyttar huvudstaden till Helsingfors, längre bort från Stockholm och närmare den ryska huvudstaden Sankt Petersburg.
Gustaf Mannerheim föds i detta rum på Villnäs slott den 4 juni 1867 i dåvarande Villnäs socken i landskapet Egentliga Finland. Villnäs slott är en sommarbostad, som först familjerna Fleming och därefter Mannerheim använder sommartid, ungefär maj–september. Annars är bostadsorten Åbo (Fleming) eller Helsingfors (Mannerheim).
Utanför Villnäs slott finns en av många kopplingar till Finlands krig, i detta fall vinterkriget (1939–1940) och fortsättningskriget (1941–1944). Bilden visar Riddarparken, som är grundad för att hedra riddarna av Frihetskorsets Mannerheimkors och därmed Finlands främsta veteraner från andra världskriget. Här finns en sten för var och en av de 191 Mannerheimriddarna, från mening soldat till marskalk Mannerheim.
År 1917 börjar Finlands befrielse från Ryssland. Detta frihetskrig blir också ett blodigt inbördeskrig mellan 27 januari och 15 maj 1918. I praktiken är kriget en utlöpare av första världskriget och ryska revolutionen. General Carl Gustaf Emil Mannerheim leder som överbefälhavare Finlands befrielse och den segrande ”vita” sidan; den har den lagliga regeringens mandat och tysk hjälp. Mannerheim motsätter sig tyskorienteringen under första världskriget.
Den finländska lantdagen väljer pris Friedrich Karl av Hessen till kung i Finland den 9 oktober 1918. Men han tillträder aldrig, utan meddelar i december samma år att han avstår från kronan. Gustaf Mannerheim är riksföreståndare i monarkens frånvaro under Gustaf III:s författning, som gäller fram till republikens födelse den 17 juli 1919.
Dag 3
Vi åker från Åbo till Björneborg, där Mannerheim tar emot folkets jubel som Finlands riksföreståndare och befriare 19 maj 1919. Landet är vid frigörelsen en monarki och har därför en riksföreståndare i avvaktan på en monark – som aldrig kommer.
Bysten på Gustaf Mannerheim är från Veteranmuseet i Vasa.
På Veteranmuseet i Vasa blir vi påminda om Finlands skiftande gränser, från 1595 till 1947. Den territoriella utvecklingen efter separationen från Sverige 1809 är – med undantag för Karelen – relativt likt det territorium Finland har i dag.
Mannerheim inrättar sitt högkvarter för det självständiga Finland i länsresidenset i Vasa – de röda håller Helsingfors och södra Finland. Den 27 januari 1918 ger Mannerheim order att övermanna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki. Det inleder Finlands befrielse från Ryssland och början på inbördeskriget.
Hans privata rum på länsresidenset har skrivbord och den klassiska fältsäng, som följer marskalk Mannerheim genom livet.
Historikern från Åbo Akademi, professor Nils Erik Villstrand, leder oss på ett utmärkt sätt i Mannerheims spår under hela resan. Han har bistånd av sin hustru, som också är historiker, Britt-Marie Villstrand. På bilden presenterar Nisse Villstrand litteratur om Mannerheim och Österbotten på Krigsveteranmuseet i Vasa.
Dag 4
Resan går vidare mot Tammerfors via Pekkala gård, en tidigare fideikommissegendom i Ruovesi på en udde i sjön Näsijärvi.
På Pekkala gård berättar Marcus Hackman om herrgårdens historia och inbördeskriget. Det röda gardet skjuter den obeväpnade gårdsägaren Alexander Aminoff, som är Marcus morfars far. Mördaren döms efter kriget till döden.
I Tammerfors berättar historikern Aapo Roselius, som är specialist på tiden för Finlands självständighet, om det stora och avgörande slaget i inbördeskriget i Tammerfors. Regeringsarmén (de vita) drabbar samman med de röda i mars 1918. Det är, med hans ord, ett ”krig mellan amatörarméer”. Även Kalevankangas begravningsplats är stridsplats, ”gravsten för gravsten”. Efter kriget reser den segrande sidan minnesmonument, men undviker att använda vapen och andra segertecken, som här på Kalevankanga.
Totalförlusterna i frihetskriget/inbördeskriget är cirka 36 000 personer, lika många procentuellt sett som i Spanska inbördeskriget. Den lagliga sidan i Finland (”vita”), med general Mannerheim i spetsen, segrar. Det är först med vinterkriget 1939–1940, som han blir hela Finlands överbefälhavare och samlande gestalt. Minnesmärken över den röda sida, som här på Kalevankangas begravningsplats, har före vinterkriget svårt att få plats i offentligheten.
På den vita sidan finns så kallade jägare – utbildade i Tyskland – och ännu fler frivilliga från Sverige. Här är minnesmärket för den Svenska brigaden, som liksom jägarna är elittrupper i striderna mot de röda. Svenska brigaden lider stora förluster under slaget om Tammerfors, ”fullständig katastrof”, enligt Aapo Roselius. En av de stupade är Olof Palme, en släkting till statsminstern med samma namn.
Dag 5
Det är statyer, byster, medaljonger och målningar av Gustaf Mannerheim vart man än reser i Finland. Det finns knappast något demokratiskt land i världen med lika många avbildningar av en tidigare statsledare som i Finland!
En av de mest kontroversiella statyerna av Mannerheim står i skogen utanför Tammerfors och är finansierad av en företagare med koppling till högerextrema Lapporörelsen. Mannerheim vill inte att den skulle uppföras under hans livstid. Monumentet kommer på plats 1957, fyra år efter marskalkens död.
Målning av Mannerheim i militärmuseet i Tavastehus är typisk för porträtten. Museet ligger granne med Tavastehus slott, en av Sveriges riksborgar uppförd på 1200-talet.
Statyerna av Mannerheim är många. Här är en av ryttarstatyerna, denna i Lahtis. Konstnären Veikko Leppänen är en av deltagarna i tävlingen om ryttarstatyn i Helsingfors. Hans förslag vinner inte, men konstnärens stad, Lahtis, ger plats för ryttarstatyn.
Ytterligare en variant av Mannerheimporträtt är statyn av en marscherande Mannerheim i Sankt Michel av Kalervo Kallios. Den blir först förvisad till en mindre central plats i staden och sedan – efter borgerlig majoritet i kommunen – får den en framträdande placering på S:t Michels torg.
Mannerheim är inte bara statyer. Under sin livstid har han en jaktstuga med separat bastu i Loppis. Den byggs upp i Karelen 1944, men flyttas hit efter förlusten av Karelen 1945. Trots den korta tid som han kan använda jaktstuga och bastu, är han officiellt här åtta gånger och inofficiellt många gånger på egen hand för en dagstur med bastu.
Dag 6
Resans höjdpunkt är på många sätt Sankt Michel, den lilla staden som är residensstad och blir krigshögkvarter i både vinterkriget och fortsättningskriget. Dagen vi alla väntat på är Mannerheim i Sankt Michel.
Vi besöker Mannerheims arbetsrum på krigshögkvarteret i en skola. På skrivbordet ligger två finska och en engelsk dagstidning; men en av tidningarna som Mannerheim alltid läser, Hufvudstadsbladet, finns av någon märklig anledning inte med.
Måltiderna är många på resan. Den mest överdådiga är det savolaxiska smörgåsbordet på Tertis gård utanför S:t Michel. Gården år under vinterkriget artillerihögkvarter och under fortsättningskriget intendenthögkvarter. Mannerheim sprider ut högkvarteren, för att undvika att sovjetiska anfall skulle slå ut dem. Han gästar Tertis gård – men får inte dagens smörgåsbord.
Naturligtvis besöker vi också Mannerheims järnvägsvagn, då parkerad på annat plats, där Adolf Hitler uppvaktar honom på 75-årsdagen. De intar middag och konverserar i soffan på denna salongsvagn; jag sitter på Mannerheims plats i soffan, Hitler till vänster. Mannerheim markerar sin distans till Hitler genom att hälsa på Führern med handskarna på, servera kött till vegetarianen Hitler (som har med sig egen vegetarisk kost) och efter maten påbjuda rökning vilket Hitler avskyr. Salongsvagnen är öppen en dag per år, men vi får en utförlig specialvisning av vagnen. Den använder Mannerheim 1939–1946 för resor till Helsingfors och annorstädes, totalt över 100 resor på 7 887 mil.
Mannerheimbysten är ett av många inslag på ett av de museer med Mannerheim i fokus, som Sankt Michel har flera av.
Avslutningen på dagen blir middag på Sankt Michelklubben, som är en sällskapsklubb. Vi sitter vid samma bord, som marskalken intar cirka 1 600 måltider vid. Sankt Michelklubben blir hans ”hem” under krigsåren 1939–1944, platsen där han äter lunch, middag, läser tidningar, umgås med kollegor och vänner – utan att prata arbete. Mannerheim avslutar vanligen måltiderna med cigarr vid bordet i bakgrunden; blommorna svärmorstunga är original från Mannerheims tid. Enligt en servitris, som betjänade Mannerheim och besöker klubben efter renovering på 1990-talet, är sig allt likt, utom att det inte längre luktar av Mannerheims pomada och av tobaksrök – rökning är inte längre tillåten på klubben.
På bilden njuter jag av Marskens snaps, serverad över bredden med ytspänningens hjälp. Jag lyfter glaset och dricker snapsen på marskalkens vis, i tre klunkar, utan att spilla första klunken. På tallriken har jag hans favoritförrätt: vorschmack. Sedan väntar två andra favoriter: gös Walewska och caramel-chocolate ganache.
Mannerheim står staty på S:t Michels torg, men här är Agneta och jag mer framträdande än marskalken.
Dag 7
Dagen börjar där Mannerheims militära karriär startar, på kadettskolan i Fredrikshamn, och slutar med hans grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.
Fredrikshamn har en cirkulär stadsplan med rådhuset i centrum, sannolikt den enda i Norden. Här låg Finska kadettskolan, grundad av Gustaf III 1779 i Kuopio, som Mannerheim börjar på som femtonåring 1882. Kadettskolan i Fredrikshamn är ett militärt läroverk, som ger grunden till en officerskarriär. Kadettskolan finns bara kvar i form av en målning, eftersom den gamla skolan är riven.
Fredrikshamn har Finlands största flagga.
Mannerheim börjar sin militära karriär i Storfurstendömet Finland och Ryssland. I Fredrikshamn blir den blivande marskalken elev 1882, men relegeras i praktiken 1886. Han tar studenten som privatist på Böökska lyceet i Helsingfors 1887, kommer genom kontakter in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg, gör karriär i Chevaliergardets regemente, leder en militär och vetenskaplig Asienexpedition, blir regementschef, leder stora styrkor i första världskriget, flyr ett sönderfallande Ryssland under revolutionsåret 1917, för att utblottad bosätta sig i Helsingfors.
Sedan blir Gustaf Mannerheim 1918 överbefälhavare för det fria Finland, riksföreståndare, fältmarskalk, överbefälhavare i tre krig 1939–1944 – som räddar Finland från sovjetisk ockupation – marskalk av Finland och till sist president.
I Riddarhuset i Helsingfors argumenterar Mannerheim på Finlands sista ståndslantdag 1905–1906 – å sin släkts vägnar – för att ersätta de fyra stånden med en enkammarriksdag med allmän och lika rösträtt. Så blir också fallet.
Historikern Henrik Meinander har skrivit en av de mest auktoritativa böckerna om marskalk Mannerheim, ”Gustaf Mannerheim Aristokrat i vadmal”. I Riddarhuset berättar han för oss om Mannerheim och signerar sin bok.
Henrik Meinander tar oss till Mannerheims sista vila invid hjältegravarna på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Här är också de flesta av Finlands presidenter begravda. Begravningsplatsen är stor, vacker, central och nära havet.
Mannerheims bostad i Helsingfors, som han har från 1924 till sin död 1951, är under renovering. Den tidigare chefen för Mannerheimmuseet, Henrik Meinander, visar och berättar om villan i Brunnsparken som Karl Fazer – ja, det är han med chokladen – bygger om i enlighet med Mannerheims önskan och hyr ut till honom.
Fotografiet är från färjan, som tar oss åter till västra riksdelen. Den visar Finlands huvudstad, som staden tar form i Storfurstendömet Finland 1809–1917. Fonden är fartygen till Sveaborg och andra öar; bakgrunden är Helsingfors domkyrka, Senatstorget, Slottet, Stadshuset och andra ståtliga byggnader från kejsartiden.
Sveaborg ligger i Helsingfors inlopp. Sveaborg är en av världens största sjöfästningar, byggd på sju öar, i tjänst under tre länder, kallad ”Nordens Gibraltar”. Sveaborg är Sveriges genom tiderna dyraste försvarsprojekt. Det slutar snöpligt med Carl Olof Cronstedts kapitulation 1808, Rysslands ockupation av östra riksdelen och slutet för Finland som del av Sverige under cirka 600 år, där Finland hade samma status som Svealand, Götaland och Norrland.
Carl Gustaf Emil Mannerheim är mannen, som knyter samman de tre epokerna: Gustaf Mannerheim är svensktalande aristokrat med rötterna i Sverige, gör militär karriär i Storfurstendömet Finland/Ryssland och gör slutligen Finland till en självständig stat efter fyra krig 1917–1947.
Marskalk Mannerheim avlider 27 januari 1951 i Lausanne, Schweiz. Femtiotre år efter hans död röstar finländarna fram honom som den främste finländaren genom tiderna.
Text och foto:
Jörgen Bengtson
Artikeln publicerad 3 september 2024, uppdaterad 5 september 2024