Sverige bestod historiskt av cirka 2 500 primärkommuner, varav de flesta var baserade på den medeltida indelningen i socknar. Det är dags att återigen införa dessa små enheter, för att få bättre precision i statligt och kommunalt stöd, skattelättnader och annan form av regionalpolitik än indelningen i 290 kommuner ger!
En föga känd indelning av dagens Sverige är att landet sedan 2016 består av 2 523 distrikt. Alla 290 kommuner än indelade i distrikt, där ytterst få kommuner bara består av ett distrikt. Antalet distrikt med namn samt kommun-, landskaps-, läns- och landsdelstillhörighet framgår av Wikipedias artikel Lista över Sveriges distrikt.
Distriktsindelningen utgår från Svenska kyrkans församlingar, som de såg ut geografiskt när kyrkan skildes från staten 2000. I stort sett sammanfaller denna indelning med de gamla primärkommunerna och socknarna från före 1952. Det finns några få exempel på kommuner som inte är indelade i distrikt, för de sammanfaller vanligen geografiskt med de gamla socknarna från före 1863.
En indelning i Sverige i 2 523 geografiska enheter istället för 290 enheter ger naturligtvis mycket större träffsäkerhet i allt som har med stöd, bidrag och avdrag att göra. Därför är det mycket bättre att Europeiska unionen (EU), stat, regioner och kommuner börjar använda den geografiska indelningen distrikt. Det innebär att till exempel Härnösands kommun istället för en enhet är sju. Gävle kommun nio, Hudiksvalls kommun elva, Östersunds kommun elva, Örnsköldsviks kommun tolv, Skellefteå kommun tolv och Sundsvalls kommun tretton enheter.
Historiskt fick Sverige tre typer av primärkommuner 1863: städer, köpingar och landskommuner. Totalt var dessa cirka 2 500 primärkommuner; det exakta antalet vet man inte säkert, eftersom vissa oklarheter finns. Av dessa var 88 städer, åtta köpingar, tio municipalköpingar och resten landskommuner. År 1875 började man inrätta municipalsamhällen som en fjärde typ av primärkommun. Nya primärkommuner tillkom och gjorde att antalet var som högst 1930: 2 532 primärkommuner.
En stor kommunsammanslagning kom i 1952 års kommunreform, då 2 498 primärkommuner blev 1 037 stycken. Av dessa var 2 281 huvudsakligen sockenbaserade kommuner, som blev 816 ”storkommuner”. Städerna hade vuxit i antal och var nu 133; de berördes inte av kommunsammanslagningen. Antalet köpingar hade ökade något.
Nästa steg var först en frivillig och sedan en påtvingad kommunsammanslagning. Till en början talade riksdagen om 282 kommunblock. Processen resulterade 1974 i 278 enhetliga kommuner, där en livskraftig centralort var utgångspunkten för sammanslagningarna. Den gamla indelningen i stads-, köpings- och landskommuner upphörde.
Sedan 1980 har Sverige genom kommundelningar fått 13 nya kommuner. Detta gör att vi i dag har 290 kommuner, ibland kallade primärkommuner. Utöver dessa har vi också regionkommuner, tidigare landsting, även benämnda sekundärkommuner.
En tidigare generaldirektör, Magnus Olofsson från Mellansel, skriver i Dagens Nyheter (16 november 2023) om Sveriges geografiska indelning. Inlägget är en insändare med rubriken ”Ge inget stöd till välmående tätorter i glesbygdskommuner” (bakom betalvägg).
Han tycker att det är mycket bättre att utgå från Sveriges 2 523 distrikt än 290 kommuner, för att få ”en bättre träffsäkerhet i hanteringen av glesbygden”. Han ger exempel på geografiskt stora kommuner, som blir ett trubbigt instrument för att definiera glesbygd och stöd/avdrag kopplat till detta.
Distriktsindelningen tillämpas i lagen om särskilda avdrag och i vissa fall vid avgiftsberäkningen enligt lagen om allmän löneavgift och socialavgiftslagen. De statliga distrikten finns sedan 2016 beskrivna i en särskild statlig förordning för avdrag på arbetsgivaravgiften.
Han avslutar sin insändare med orden:
”Jag föreslår en översyn där samtliga lagar och förordningar med bäring på glesbygden anpassas för en bättre träffsäkerhet. Det handlar inte minst om effektivitet – med en mer träffsäker geografisk indelning av landet räcker pengarna längre när de når just de områden som är riktig glesbygd. Då duger inte kommuner som minsta geografiska enhet.”
Jag instämmer till fullo och hoppas att organisationer som Norrlandsförbundet och Hela Sverige ska leva! tar sig an problemet.
Jörgen Bengtson