Begravning med glädje

Jag har i dag med min mor Hjördis varit på begravning av en renässansmänniska, Carl-Axel Axelsson. Han hade ett så oerhört brett register som person, att ordet “renässansmänniska” verkligen är rätt etikett.

Det är andra gången på två veckor, som vi tar ett sista farväl av en person, som stått Hjördis nära. Den här gången är det en gammal vän, som varit en del av familjen sedan nära mycket lång tid. Carl-Axel och min far Rune lärde känna varandra redan i förskoleåldern. Sedan kom de att lära känna varandra igen på Västberga skola på 1940-talet. År 1954 började de två familjerna ett umgås, när Carl-Axels hustru Margareta väntade sitt andra barn och mamma Hjördis väntade mig.

Jag har varit i del av umgänget sedan jag föddes. Familjen Axelsson har i huvudsak varit Runes och Hjördis vänner, men även jag har följt familjen nära.

Begravningen var en mycket fin tillställning, med över hundra personer i Sankta Birgitta kyrka – jordfästning på Bromma kyrkogård som vi inte kunde delta i – och en trevlig samling efteråt.

Begravningen är därmed – som många stora begravningar – ett glädjefullt farväl. För min del var det ett kärt möte med Carl-Axels och Margarets fyra barn, som jag med ett undantag inte träffat på drygt ett halvt sekel.

Jag höll tal om Carl-Axels och Runes långa vänskap, från Gustav Vasas söndagsskola och framåt. Jag pratade naturligtvis också om familjernas lång vänskap, som nu fortsätter med Carl-Axel i tankarna.

Hjördis och Margareta Axelsson satt en långt tid bredvid varandra och pratade länge och väl om deras nära 70-åriga vänskap. Och jag fick träffa de fyra barnen och fick även ett möte med Carl-Axels yngre bror, Carl-Anton, som porträtterade mig som treåring, vilket jag visade ett fotografi av.

Text och foto:
Jörgen Bengtson

Inlägget uppdaterat 28 december 2021

Lämna ett svar