Föredrag på Nordisk folkriksdag 2025, Bornholm, lördag 27 september 2025
Först något om vem jag är
Jörgen Bengtson, Nyköping och Hudiksvall, nordist sedan 1973, grundare av och ordförande för Föreningen Nordens ungdomsförbund och ledamot av lokala Föreningen Norden-styrelser sedan mer än 50 år. Mitt EU-motstånd speglar sig att jag är författare till boken ”Ge Norden en chans!” 1993, startade föreningen Alternativ till EU inför svenska EU-folkomröstningen 1994 och var initiativtagare till den tvärpolitiska listan EU-motståndarna i EU-parlamentsvalet 2004. Jag är chef (vd) för Infopress AB, driver hotell och konferensställe i Hälsingland med min hustru Agneta och var tidigare chefredaktör för Hudiksvalls Tidning. Mitt föreningsengagemang i övrigt är att jag bland annat är förbundsstyrelseledamot i Norrlandsförbundet. Min politiska bakgrund är som centerpartist, där jag tidigare bland annat var vice kommunfullmäktigeordförande (vice borgmästare) i Hudiksvalls kommun.
Vad är Norden?
Låt mig börja med något så tråkigt som att steg för steg definiera Norden:- Skandinaviska halvön: Norge och Sverige.
– Skandinavien: Danmark, Norge och Sverige.
– Norden: Danmark, Finland, Norge, Island och Sverige inklusive självstyrande Färöarna och Åland.
– Norden som politiskt område: Norden plus Grönland.
Begreppet ”Norden” lär härstamma från isländska handskrifter från medeltiden. Äldsta belägget för ”Norden” i svensk skrift är från 1500-talet. ”Norden” som en enhet växte fram under 1600- och 1700-talen. ”Norden” blev ett etablerat begrepp under skandinavismen på 1800-talet. Begreppet ”Skandinavien” användes tidigare som liktydigt med ”Norden”, så än i dag ofta på engelska.
När vi talar om definitioner, är det lika bra att också definiera språken i Norden:
– Skandinaviska språk: Svenska, danska och norska (båda språken) är sinsemellan mer dialekter av ett gemensamt skandinaviskt språk än självständiga språk. Olikheter i skriftspråken beror dels på att Gustav Vasa 1541 lät översätta Bibeln till svenska när det sedan 1524 fanns en dansk översättning av Bibelns huvuddelar, dels den norska frigörelsen från danska. Jämför gärna med tyska språket, där schweizertyska inte är begripligt för övriga med tyska som modersmål.
– Nordiska språk: Är en språkgrupp, där den som talar isländska och färöiska också kan prata och förstå ett skandinaviskt språk. Nordiska språk är svenska, danska, norska, isländska och färöiska.
– Språk i Norden: De historiska, inhemska och samhällsbärande språken i Norden är de nordiska språken plus finska, grönländska och samiska.
Finlands svensktalande befolkning har aldrig varit så liten procentuellt som i dag, 5 procent, jämfört med som mest år 1880, 14,3 procent. Men samtidigt har aldrig så många varit svensktalande som nu: cirka 48 procent kan föra en konversation på svenska (källa: Eurobarometern 2024). I en annan undersökning (källa: Adult Education Survey) anger cirka 70 procent att de pratar svenska någon gång, men det kanske inte är samma sak som att ”föra konversation”.
Hur många invånare är vi då i Norden? Hela 28,4 miljoner invånare, fördelade på
– Sverige: 10,7
– Danmark: 6
– Finland: 5,6
– Norge: 5,6
– Island: 0,4
– Grönland: 57 000 invånare
– Färöarna: 54 000 invånare
– Åland: 31 000 invånare.
Nu byter jag fokus och ser Norden i världen, där Norden är unik. Norden har det demos – folk eller nationsbildande kitt – som Europiska unionen och andra grupper av länder saknar. Återkommer till det.
I Norden har vi mycket som förenar. Det är därför vi kan prata om ett förenat Norden, antingen ett statsförbund eller konfederation Norden eller rent av förbundsstat Norden, utan att det blir orealistiskt.
Vad gör Norden unikt internationellt?
Vi har i Norden visat att vi med stor framgång kan knyta samman en grupp länder i ett nära samarbete och bygga en bestående gemenskap. Norden är – till skillnad från EU – en naturlig enhet. Internationellt pratar man om den nordiska modellen (”The Nordic Model”). Jag sammanfattar den i 30 punkter, utan inbördes rangordning och kanske lite spretigt.
1. Geografi: Norden har ett insulärt läge i Europas periferi med stora avstånd och kärvt klimat. Norden har en landyta på 1 259 718 kvadratkilometer (exklusive Grönland). Det gör Norden till en europeisk stormakt, överlägset störst till ytan om man inte räknar med Ryssland. Nordens yta är 20 procent av Europas yta, långt större än Europas största land, Ukraina. Om man räknar med Rysslands europeiska del, är Ryssland större (cirka 4,2 miljoner kvadratkilometer) än Norden (knappt 1,3 miljoner).
2. Folkmängd: Norden har en folkmängd på 28,4 miljoner invånare. Norden har den åttonde största folkmängden i Europa, i nivå med mellanstora europeiska länder. Enbart följande länder har större folkmängd: Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Ukraina, Spanien och Polen. Om man räknar med Rysslands europeiska del, har Ryssland störst folkmängd i Europa, cirka 120 miljoner invånare.
3. Naturresurser: Norden är oerhört rikt på naturresurser i form av bland annat odlingsbar jord, skog, vatten, vind, mineraler och fossila bränslen.
4. Historia: Norden har gemensam historia, även som en stat, Kalmarunionen 1397–1523. Det var en union mellan tre kungariken – Danmark, Norge inklusive Färöarna, Grönland och Island samt Shetlandsöarna och Orkneyöarna samt Sverige inklusive Finland och Åland. Under 1800-talet fanns flera förslag på en gemensam nordisk förbundsstat, framför allt år 1864.
5. Fred: Norden har haft fred mellan länderna sedan 1814, trots ett årtusende av krig mellan länderna dessförinnan. Krigen har främst varit mellan Danmark och Sverige, med östra delen till 1809 (Finland).
6. Försvars- och säkerhetspolitik: Nordens stater är numera alla medlemmar i Nordatlantiska fördragsorganisationen /Atlantpakten (Nato) sedan Finland och Sverige beslutade att gå in i Nato 2022. Det skedde efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och brott mot rader av internationella avtal. Sedan 7 mars 2024 är Norden samlat i Nato. Enligt svenska Försvarsmakten ”blir det nordiska försvaret en homogen enhet”. Försvarssamarbetet har också ökat kraftigt i Norden. Därmed delar inte försvars- och säkerhetspolitiken Norden. För första gången på 500 år är Norden samlat i en försvarsunion.
7. Kultur: Norden delar kultur och en i huvudsak sekulariserad luthersk religion. Norden har normer och värderingar kring kollektivt ansvar, jämn fördelning, tillit till systemet och andra människor. Detta gör det möjligt att upprätthålla breda sociala kontrakt och politiska kompromisser. World Population Reviews Social Progress Index mäter hur väl samhällen möter grundläggande behov, välbefinnande och möjligheter för människor att nå sin potential. Index 2025 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på tio-i-topp-listan: Danmark, Norge, Finland, Sverige, Schweiz, Island, Nederländerna, Irland, Luxemburg och Tyskland. Kultur är ett vitt begrepp. Nu kommer jag att gå in på delar av kulturen.
8. Värderingar: Norden delar värderingar. Nordbor tänker ungefär lika, har samma livsstil, samma förhållningssätt till viktiga mänskliga och samhälleliga frågor, känner naturlig samhörighet.
9. Tillit: Nordens invånare har hög tillit, dels förtroende för offentliga institutioner – stat, regioner och kommuner – dels för varandra. Detta ger hög följsamhet för lagar och regler, effektivitet i offentliga system, underlättar samarbete och ger låga transaktionskostnader. World Values Survey mäter tilliten till andra människor. Index 2017–2022 rankar Nordens länder mycket högt; alla finns med på sex-i-topp-listan: Danmark, Sverige, Norge, Finland, Nederländerna och Island. Ett annat index är Global Trust Research Consortium, som samlar data över många år och har ett historiskt medeltal. Indexet rankar Nordens länder mycket högt (Island ingår inte): alla finns med på tio-i-topp-listan: Finland, Kina, Sverige, Norge, Nederländerna, Burundi, Danmark, Australien, Kuwait och Schweiz. Ytterligare ett är Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD:s) index över tillit till andra människor. Index 2023 rankar också Nordens länder mycket högt; alla finns med på tretton-i-topp-listan: Irland, Island, Finland, Nederländerna, Norge, Danmark, Storbritannien, Belgien, Kanada, Schweiz, Australien, Nya Zeeland och Sverige.
10. Konst: Norden är i mångt och mycket i omgivningens ögon en enhet inom konst, design, mode, arkitektur, film, tv, musik och litteratur (”Nordic noir”).
11. Demokrati: Norden består av utvecklade demokratier, starka demokratiska institutioner, institutioner som fungerar, press- och yttrandefrihet, rättssäkerhet och transparens, där offentlighetsprincipen är viktig. Norden har lokalt självstyre, bred offentlig debatt, remissförfarande, offentlighetsprincip, generellt högt valdeltagande (dock inte i EU-parlamentsval), folkrörelser, folkbildning, ansvarstagande och deltagardemokrati.
12. Rättstradition: Norden har lagar och rättstillämpning som i stort är lika, rättssystem med hög legitimitet, kultur av kompromiss snarare än konflikt, hög grad av politisk konsensus kring grundläggande samhällsfrågor. Organisationen World Justice Project (WJP) mäter hur bra rättsstaten är – hur lagen tillämpas, frånvaro av korruption, skydd för fundamentala rättigheter, ordning och säkerhet, rättsväsendet etc. Index 2024 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på fem-i-topp-listan (Island ingår inte): Danmark, Norge, Finland, Sverige och Tyskland
13. Korruption: Norden har liten korruptionen, enligt internationella index. Låg korruption i offentlig sektor underlättar samarbete, ger effektiv offentlig verksamhet och förutsägbarhet. Organisation Transparency International har ett index, Corruption Perceptions Index (CPI). Index för 2024 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på tio-i-topp-listan över låg korruption: Danmark, Finland, Singapore, Nya Zeeland, Norge (delad femteplats med Luxemburg och Schweiz), Sverige, Nederländerna och Island (delad tiondeplats med Australien och Irland).
14. Folk: Norden utgör en folklig enhet, som historiskt är relativt etniskt homogen, men samtidigt under århundraden har varit öppen för invandring och impulser utifrån, vilka berikat länderna.
15. Språk: Norden har 28,4 miljoner invånare. Av dessa kan cirka 25,6 miljoner kommunicera på ett skandinaviskt språk, svenska, danska eller norska, åtminstone skriftligt; jag har använt en snävare definition på svenskförståelse i Finland (48 procent). Jag vill påminna om att det bara är cirka 300 ord, som är verkligt särskiljande mellan svenska, danska och norska, alltså ord som inte finns i de andra språken, har olikabetydelser i de olika språken eller som inte är lånord från andra språk.
16. Natur: Nordens folk har en kärlek till naturen.
17. Ekonomi: Norden har cirka 0,35 procent av världens folkmängd men nästan fyra gånger större andel av bruttonationalprodukten (BNP), 1,3 procent, enligt McKinsey. Norden är en hemmamarknad för ett växande antal företag och produkter; cirka en femtedel av handeln sker mellan de nordiska länderna; ekonomierna har flätats samman och kompletterar varandra allt mer. Norden består av relativt små länder, men har många framgångsrika, globalt kända och exportinriktade företag med hög innovationskraft, diversifierad produktion, tunga på teknik, starka i forskning och utveckling samt långsiktiga, inhemska ägare. Till denna grupp på de 30 största företagen hör i fallande storleksordning mätt i omsättning, enligt senaste årsredovisningen (vanligen 2023 eller 2024): AP Møller, Equinor, Volvo Group, Novo Nordisk, DSV, Ericsson, Nokia, Mærsk, Vestas, Ørsted, SKF, Atlas Copco, Sandvik, Stora Enso, Wärtsilä, Sampo, Kone, Fortum, Neste, Yara, Norsk Hydro, Orkla, Telenor, Telia Company, Carlsberg Group, Lego Group, Autoliv/Veoneer, H&M och Securitas/Verisure; endast ett bolag är vad jag förstår majoritetsägt av utländska intressen, Volvo Car Group, på fjärde plats. Om man räknar på börsvärde är bolagen de samma med tre tillägg: Nordea, Boliden och Pandora.
Kombinationen av välutbildad arbetskraft och stabilt samhällssystem främjar tillkomsten och växten av den här typen av företag. Enligt McKinsey har 80 procent av storföretagen (large cap) i Norden långsiktiga ägare mot 60 procent i Europa och 20 procent i USA.
Ett sätt att mäta ekonomisk storlek är att lista ekonomier enligt nominell BNP i miljarder USD. Nordens BNP 2023 är 1 804 miljarder USD, plats tolv i världen, efter USA, Kina, Tyskland, Japan, Indien, Storbritannien, Frankrike, Italien, Brasilien, Kanada och Ryssland (Källa: Worldometers).
Ett förenat Norden skulle med råge kvalificera sig för att ingå G 20, som samlar världens stora ekonomier. Norden skulle rimligen också ingå i G 7, en sammanslutning av sju demokratier, vilka samordnar politik kring ekonomi, säkerhet, klimat, teknik med mera, som består av USA, Tyskland, Japan, Storbritannien, Frankrike, Italien och Kanada plus EU som nästan fullvärdig medlem.
18. Småstatskaraktär: Nordens identitet är den hos en liten nation och stat, utan kolonialt arv och stormaktsroll. Dessutom har Sverige inte längre rollen som ”storebror”.
19. Öppenhet: Norden är politiskt och ekonomiskt öppen mot världen, som ger global medvetenhet och närvaro.
20. Jämlikhet: Nordens länder lägger vikt vid att minska ekonomiska och sociala skillnader – fördelning av resurser, lika möjligheter och jämställdhet mellan könen. Detta har stöd av formella beslut, olika typer av överenskommelser och institutioner. Det kan handla om exempelvis delat ansvar för föräldraledighet och vård, starka fackföreningar och förhandlingskultur. Det är relativt låg inkomst- och förmögenhetsskillnad i Nordens jämfört med de flesta andra länder. Ekonomisk ojämlikhet mäts med Gini-koefficient. OECD:s Gini-koefficient 2016–2019 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på fem-i-topp-listan: Danmark, Sverige, Finland, Norge (delad trea med Finland) och Island. Världsbankens Gini-koefficient 2016–2019 rankar också Nordens länder mycket högt, alla är med på fem-i-topp-listan: Danmark, Sverige, Finland, Norge (delad trea med Finland) och Island.
21. Livskvalitet: Norden har hög livskvalitet. Mätningar som fångar in lycka, social trygghet, balans mellan arbete–fritid, miljö och natur placerar Norden i topp. Årsrapporten från World Happiness Report (WHR) mäter sex huvudfaktorer: inkomst, livslängd, socialt stöd, frihet att fatta egna livsbeslut, förtroende i samhället och för institutioner samt generositet. Index för 2025 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på tio-i-topp-listan: Finland, Danmark, Island, Sverige, Nederländerna, Costa Rica, Norge, Israel, Luxemburg och Mexiko. Brittiska Legatum Prosperity Index kombinerar ekonomisk välgång med socialt välbefinnande, inkludering, utbildning och personlig frihet, totalt 104 variabler. Index 2023 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på tio-i-topp-listan: Danmark, Sverige, Norge, Finland, Schweiz, Nederländerna, Luxemburg, Island, Tyskland och Nya Zeeland.
22. Livslängd: Norden har hög förväntad livslängd. Ett sätt att mäta livslängd och andra faktorer – som utbildning och inkomst i form av bruttonationalprodukt per invånare – är med Human Development Index (HDI). Index 2023 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på elva-i-topp-listan: Island, Norge, Schweiz, Danmark, Tyskland, Sverige, Australien, Nederländerna, Belgien, Irland och Finland.
23. Utbildning och kompetensutveckling: Norden har gratis utbildning, hög kvalitet på utbildningen, hög utbildningsnivå och stark folkbildning, dels med folkhögskolor som Grundtvig startade 1844, dels med studiecirklar. Detta leder till ett högt humankapital. Detta gör länderna konkurrenskraftiga internationellt. Ett sätt att mäta detta är utbildningsranking, publicerad av FN:s Utvecklingsprogram (UNDP), som viktar lika för genomsnittligt antal skolår bland vuxna och förväntade antal skolår för nuvarande elever (som representerar framtida potential). Index 2023 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på tio-i-topp-listan: Island, Tyskland, Norge, Storbritannien, Danmark, Nya Zeeland, Finland, Schweiz, Sverige och Australien.
24. Innovation och teknik: Norden har hög andel av bruttonationalprodukt som går till forskning och utveckling (R&D).
25. Arbetsmarknad: Norden har en väl fungerande arbetsmarknad, med ett bra samspel mellan arbetsgivare, fackliga organisationer och stat. Det handlar om lagstiftning, kollektivavtal, branschförhandlingar och arbetsrätt. Detta ger social stabilitet, god arbetsmiljö och få strejkdagar.
26. Miljö och hållbarhet: Norden lägger stor vikt vid miljö och hållbar utveckling. Norden ligger före andra länder i utveckling av gröna tekniker och ambitiösa klimatmål.
27. Energi: Norden är världsledande i förnybar energi, främst i form av vattenkraft, vindkraft och biobränslen. Detta märker vi i elektrifieringen av samhället. Ett bra exempel är nyregistrering av laddbara bilar, elbilar. Index 2024 varierar med olika källor, men rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på fem-i-topp-listan: Norge, Island, Danmark, Sverige och Finland.
28. Välfärdssamhällen: Norden har ett välutvecklat socialt trygghetssystem, med allmän tillgång till sjukvård, hälsovård, utbildning, generösa föräldraledigheter, barnbidrag, studiestöd och starkt socialt skyddsnät. Detta kombineras med ett ekonomiskt system, med marknadsekonomi och offentliga regleringar samt starka inslag av solidaritet. Detta täcker många index, bland andra organisationen World Population Reviews Social Progress Index (SPI). Index 2025 rankar Nordens länder mycket högt, alla är med på tio-i-topp-listan: Danmark och Norge på delad förstaplats, Finland, Sverige, Schweiz, Island, Nederländerna, Irland, Luxemburg och Tyskland.
29. Samhällsmodell: Norden har en samhällsmodell med skattefinansierad, generell välfärd på hög nivå, bra utbildning åt alla, stark jämlikhets- och jämställdhetstradition, regional utjämning, starkt minoritetsskydd, aktiv arbetsmarknadspolitik, kollektivavtal, höga miljökrav och omfattande mellanstatligt samarbete i Norden. Sammantaget är detta en modell, som få andra länder har.
30. Omvärldsbild: Norden är i omvärldens ögon en enhet, dessutom ofta ett föredöme för andra. Nordens länder hamnar i topp i massor av internationella sammanställningar och mätningar, ofta på fem-i-topp-listan och nästan alltid på tio-i-topp-listan.
Norden har ett demos, ett nationsbyggande kitt, som EU och andra konstellationer av länder saknar.
Norden har också utmaningar
Norden är unikt i världen, men har också egna utmaningar. Jag summerar dem till sex stycken:
– Hög skattenivå: Kräver politisk legitimitet och att folk känner att de får valuta för pengarna.
– Demografi: Åldrande befolkning, behov av arbetskraft, migrationsfrågor etc.
– Kostnader: Offentliga system (statliga, regionala och kommunala) kostar mycket pengar och kräver effektivitet för att accepteras av skattebetalarna.
– Geografi och klimat: Detta gör infrastruktur och service mer kostsam än i många andra länder.
– Olika förhållande till Europeiska unionen (EU): Danmark, Finland, Sverige och Åland är medlemmar i EU. Norge och Island har nära ekonomiska band till EU via avtalet Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Färöarna har frihandelsavtal och andra avtal med EU sedan 1997. Grönland har som första land lämnat EU 1985 och är klassat som ett av EU:s utomeuropeiska länder och territorier (OCT), som har vissa former av samarbete och finansiering.
– Olika förhållande till EU:s valutaunion EMU och euron: Finland och Åland ingår i valutaunionen och euron. Danmark har nationell valuta knuten till euron, står utanför valutaunionen och euron samt har rätt att inte ansluta sig. Färöarna och Grönland har valutan danska kronor. Sverige har nationell valuta men står utanför valutaunion och euron, dock utan formell rätt att stå utanför om det uppfyller kraven. Norge och Island har nationella valutor.
Men utmaningarna är små jämfört med EU
När vi pratat om Norden kommer vi osökt in på Europeiska unionen, EU. EU är inte en fullgången statsbildning som USA. Men tar hela tiden steg mot en statsbildning.
EU fortsätter sin utstakade väg mot EU-staten, som började 1951 med Kol- och stålgemenskapen, fick genomslaget 1957 med Romfördragen (EEG), 1987 Europeiska enhetsakten, 1993 Maastrichtfördraget (Fördraget om Europeiska unionen) som gör EG till EU, 2002 EMU och euron, 2009 Lissabonfördraget, 2020 EU:s krispaket och sedan ytterligare steg mot mera union och EU-stat.
Det EU som Sverige, Finland, Norge och Åland tog ställning till i folkomröstningar 1994 var ett helt annat EU än det vi har i dag.
• Då, liksom nu, finns Norden med i debatten som ett alternativ, eller del av ett alternativ, till EU-staten.
• Då, liksom nu, är världen större än EU.
• Då, liksom nu, är Norden mycket närmare de enskilda nordiska länderna än EU.
Ett mycket starkt medel för att uppnå en sammanhållen stat är en gemensam valuta, en enhetsvaluta. Det visar utvecklingen i USA och Tyskland. Båda började sin statsutveckling utan gemensam valuta och blev fullbordade stater först när den gemensamma valutan var införd.
• USA tog 146 år att fullborda valutaunionen: Från 1789, med kongressens ensamrätt att prägla mynt, inte sedlar, till 1935 med centralbankssystemets fulla utbyggnad, Federal Reserve System.
• Tyskland tog 41 år att fullborda valutaunionen: Från 1834 med tullunion, Zollverein, via standardiserade mynt mellan delstaterna, fasta kurser mellan thalern, sydtyska gulden och österrikiska gulden, till 1875 med enhetlig valutan mark.
• EU tog bara 12 år att fullborda valutaunionen: Från 1990 med EMU etapp 1 till 2002 med euron.
Med enhetsvaluta följer oundvikligen gemensam finanspolitik och därmed statsbildning – eller krasch för valutan. Det lär oss historien. Det finns inget bestående mellanting, som EU varit sedan euron.
EU har statens byggstenar
EU har de flesta strukturella byggstenar som en stat har, hela 13 stycken:
• Författning i form av många konsoliderade fördrag.
• Yttre gräns för Schengenländerna, förbud mot gränskontroller inom EU, även om de tillfälligt kommit tillbaka med start flyktingvågen 2015.
• Parlament med två kamrar i form av Ministerrådet och EU-parlamentet.
• Regering i form av EU-kommissionen.
• Stark beslutsmakt med majoritetsbeslut i Ministerrådet i flesta frågor, minimal nationell vetorätt.
• Regeringschef, ”EU-kommissionens ordförande”, med stark ställning.
• President, ”Europeiska rådets president”, ordförande i Europeiska rådet.
• Utrikesminister, ”EU:s utrikesrepresentant”, utrikesminister till gagnet om än inte till namnet.
• Högsta domstol, EU-domstolen, överprövning av nationell rätt samt uttolkning av EU-rätten.
• Polis, federal polis i sin linda.
• Militär, som är i sin linda men under uppbyggnad.
• Centralbank, med enhetsvalutan euro, samlad penning- och räntepolitik.
• Gemensam finanspolitik för euroområdet, som följer på havererad stabilitets- och tillväxtpakt och accelererar med EU:s krispaket.
EU har de fem symboliska byggstenar som en stat har:
• Nationaldag: Schumandagen den 9 maj.
• Nationsflagga: Tolv gula femuddade stjärnor på blå botten – från början Europarådets flagga.
• Nationalhymn: Preludiet till fjärde satsen av Beethovens nionde symfoni.
• Valspråk: ”Förenade i mångfald”.
• Valutan: Euron.
Nordiska samarbetet har gått i stå
Det nordiska samarbetet har problem sedan Sverige och Finland gick in i EU 1995. Nu är det närmast finsk jenka – två sparkar framåt, ett hopp tillbaka och tre hopp framåt. Det går framåt, men har bakslag.
Tittar vi bakåt i det nordiska samarbetet, ser vi att det är kantat av spektakulära misslyckanden:
• 1809 tvingar Ryssland Sverige att avstå östra riksdelen (Finland) efter 600 års nationstillhörighet.
• 1814 tvingas Danmark att avträda Norge till Sverige, som bildar union med Sverige till 1905.
• 1864 tvingas Danmark efter krig med Preussen att avstå från Slesvig-Holsten.
• 1939–1945 är Finland i tre krig med Sovjet/Tyskland. Danmark och Norge är ockuperat av Tyskland.
• 1949 blir det inget skandinaviskt försvarsförbund.
• 1959 blir det ingen nordisk tullunion.
• 1970 blir det ingen ekonomisk-politisk gemenskap, Nordek.
• 1973–1995 blir det ingen nordisk samling i eller utanför EU; tre av fem stater går in i EG/EU.
Trots dessa och andra misslyckanden växte samarbetet i Norden till världens mest framgångsrika.
1994 stod Norden inför ett vägval. Sverige, Finland och Åland slog följe med Danmark i EU. Därmed såg många det nordiska samarbetets öde som beseglat. Bilden är dock inte så hopplös som den kan te sig. För vad som hänt genom tillkomsten av euron, är att vi åter har en situation där fyra av Nordens fem stater står utanför den fulla EU-integrationen. Vi har sedan 2002 en situation som påminner om den vi hade 1973–1994, då ett land, Danmark, var en del av EG-systemet och övriga stod utanför. Nu har Finland motsvarande roll.
Nu finns skäl att åter påminna om Norden och peka på ett fördjupat samarbete i Norden som alternativ för Norden i stället för ett fördjupat unionsbygge i EU.
Ett bidrag från EU-folkomröstningsvalrörelsen är artikeln ”Ett nordiskt alternativ – statsförbund eller förbundsstat” (1993) av Nils Andrén i Moderaterna närstående Svensk Tidskrift.
En studie från 2005 är ”Norden som global vinnarregion – på sporet af den nordiske konkurrencemodel”, författad av 27 opinionsbildare och utgiven av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
Norges förre försvars- och utrikesminister Thorvald Stoltenberg föreslog i en rapport 2009 ett närmare försvarssamarbete i Norden.
Den svenska debatten om Norden och EU fick nytt bränsle genom samhällsdebattören och historikern Gunnar Wetterbergs inlägg i Dagens Nyheter 2008. Den följde han upp – på uppdrag av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet – med boken ”Förbundsstaten Norden” 2010 och senare förslag, med gemensam författning, statsledning, direktvald folkförsamling, utrikes- och säkerhetspolitik, finanspolitik, lagstiftning, invandring, socialpolitik, forskning, högre utbildning med mera. Han är EU-anhängare och avfärdade mitt förslag till nordiskt statsförbund i skriften ”Ge Norden en chans!” från 1993 med ungefär samma innehåll som förbundsstaten, när vi möttes i en debatt inför den svenska EU-folkomröstningen. Nu har han tagit upp mina tankar i ”Förbundsstaten Norden”, även om han talar om förbundsstat och union och jag mer om statsförbund eller konfederation.
”A Nordic Union? – A review of the Gunnar-Wetterberg-proposal” från 2012 av Thomas M Scholz går i en skrift igenom Gunnar Wetterbergs förslag.
Föreningarna Nordens Förbund följde upp Gunnar Wetterbergs bok med beslut 2012 att verka för ”en mer integrerad region/Nordisk förbundsstat”.
Nordiska rådet uppdrog till docent Johan Strang att arbeta vidare med Wetterbergs förslag på ett ”mer realistiskt och praktiskt sätt”. Strang är verksam vid Centrum för Nordenstudier vid Helsingfors universitet, i dag som professor. Resultatet blev 2012 rapporten ”Nordiska gemenskaper: En vision för samarbetet”. Den avfärdade Wetterberg som ”lika visionär som mellanmjölk”. Strang följde upp den i en artikel i Nordicom Information 40, 2018, ”Mer än mellanmjölk? Min vision för det nordiska samarbetet”; här skriver han att förslaget kunde utvecklas till ”förbundsstatsaktiga konstruktioner som leddes av ett ministerråd med myndighet att utforma en gemensam politik inom sitt område”.
Gunnar Wetterberg kom tillbaka med ett inlägg i Dagens Nyheter 2016, där han lyfter frågor som nordisk invandringsunion för att säkra passfriheten, gemensam arbetsrätt, harmoniserade regler i socialförsäkringarna och samordnad beskattning av arbete.
Mittengruppen i Nordiska rådet – från Sverige ingår Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet – lanserade 2017 förslag om nordiskt medborgarskap och nordiska personnummer.
Ett viktigt steg tog de nordiska staterna 2019, när först de nordiska samarbetsministrarna och sedan statsministrarna deklarerade att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. De följde upp visionen med löften om att skapa ”ett grönt Norden”, ”ett konkurrenskraftigt Norden” och ”ett socialt hållbart Norden”.
Sedan kom pandemin 2020, som stängde de nordiska gränserna och stoppade rörelsefriheten. Dock insåg de nordiska ministrarna detta misstag. De nordiska samarbetsministrarna drog 2022 i Haldendeklarationen lärdomar av pandemin: ”På så sätt kommer vi att bidra till att man i händelse av en ny kris kan komma överens om åtgärder för att undvika eller så mycket som möjligt begränsa negativa konsekvenser för den fria rörligheten av nödvändiga beslut som fattas som en del av krishanteringen.”
Gunnar Wetterberg debatterar vidare. Han är kolumnist i tidningen Expressen. Där skriver han 1 maj 2025 mot bakgrund av USA:s reträtt från Europa och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina: ”Nu är det dags att ta steget fullt ut. De fem staterna borde bilda det nordiska försvarsförbund som aldrig blev av 1948.” Tidigare (24 januari 2025) inledde han en kolumn med orden: ”Sverige har sällan behövt Norden så mycket som nu.” Sedan vidgade han det till alla testa saker i alla länder: ”De små länderna i norr borde i ännu högre grad kunna vara varandras laboratorier – vi har så lika strukturer och grundvärderingar, att det som fungerar hos en av oss, antagligen skulle göra det hos grannen också.”
En helt färsk bok är ”Dags för Norden!”, utgiven i mars 2025, av Håkan Larsson. I den ger han en mycket omfattade historieskrivning om nordiskt samarbete och kommer med förslaget om en nordisk förbundsstat. Han skriver, mot bakgrund av att Norden var förenat under Kalmarunionen: ”Kanske förutsättningarna idag är så goda att det åter kan bli en nordisk samling.” I boken skriver också en EU-anhängare, Bengt Lindroth, förord och studiehandledning till EU-motståndaren Håkan Larssons skrift.
Så sent som i augusti–september 2025 kom den svenske historieprofessorn Dick Harrison med förslaget att bilda en svensk-finsk union. I en intervju med finska tidningen Iltalehti (13 augusti 2025) pratar han om ”en upplösning av freden i Fredrikshamn [1809] och en union mellan Sverige och Finland”. Han har följt upp den med bland annat en artikel i Svenska Dagbladet (10 september 2025), där han beskriver en svensk-finsk union som steg på väg mot ett statsförbund/förbundsstat: ”Ett förenat Norden, en Kalmarunionen 2.0, hade stått sig mycket bättre gentemot omvärlden än fem små nordiska länder omgivna av välrustade stormakter. Att få fem stater att enas är emellertid mycket svårare än att skapa en union av två stater, varför min politiska framtidsvision tills vidare nöjer sig med detta – och därmed framstår Sverige-Finland alias Suomi-Ruotsi som det mest genomförbara unionsprojektet.”
Det finns alltså mycket intressanta Nordentankar, både bland nordister, EU-motståndare, inom den politiska eliten och bland EU-anhängare. Det ska vi ta vara på och följa upp i praktisk politik.
Samla Norden utanför EU
Vi tar bäst vara på det nordiska samarbetet och våra respektive nationella intressen utanför EU och – så länge det inte är möjligt – utanför EMU och ”kärn-EU”. Fördjupat Norden-samarbete har bättre förutsättningar att bli långsiktigt framgångsrikt än fördjupat EU-samarbete.
Det finns starkt stöd för en sådan hållning i flera opinionsmätningar.
Den mest omfattande undersökningen om nordiskt samarbete står Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet för. I maj–juli 2021 frågade man cirka 3 400 personer i hela Norden. Beskedet är mycket tydligt: 86 procent tycker att nordiskt samarbete är ”viktigt eller mycket viktigt”. 60 procent vill ha mer samarbete, 32 procent tycker det är lagom som det är, bara en procent vill ha mindre samarbete.
Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har genomför liknande mätningar 1993, 2006, 2017 och 2021. Alla visar starkt stöd för Norden, med över 60 procent som vill ha mer samarbete. De som tycker att det är bra som det är ligger på 20–32 procent. De som vill ha minskat samarbete är cirka en procent.
Responsen på Gunnar Wetterbergs bok bekräftar också det folkliga stödet för ökat nordiskt samarbete. I en DN-artikel 25 oktober 2011 skriver han om förslaget att bilda en nordisk förbundsstat: ”Gensvaret var över all förväntan. I ett par oberoende opinionsundersökningar svarade drygt 40 procent att de var mycket eller ganska positiva, utan större skillnader mellan åldrar och länder.”
Hur är det med opinionsmätningar, som bekräftar samling i Norden och inte i EU? I valet mellan fortsatt svenskt EU-medlemskap och ett utökat nordiskt samarbete skulle fler välja nordiskt samarbete, visar en opinionsmätning från Sentio från maj 2019: 43,6 procent föredrar ett nordiskt samarbete i stället för att vara kvar i EU, som 36,8 procent ville. En liknande undersökning gjordes i Danmark i april 2019 med samma resultat: majoriteten av danskarna föredrar ett nordiskt samarbete framför EU.
Nordens medborgare föredrar ett fördjupat nordiskt samarbete framför ett fördjupat EU-samarbete. Därför är arbetet för ett breddat och fördjupat nordiskt samarbete så viktigt!
Om vi fortsätter stå utanför EU:s inre kärna med valutaunion, finanspolitisk union och fördjupat samarbete på andra områden, kan vi göra Norden till en stark kraft i Europa och världen utanför EU. Vi har förlorat tid och kraft i samarbetet, men ”än är Norden ej förlorat”, för att alludera på det berömda uttrycket ”Än är Polen ej förlorat”, som uttryck för att ”än finns det hopp”.
Nordens länder har utvecklat ett unikt samarbete. Det fick sin formella form i Nordiska rådet, senare i Nordiska ministerrådet och mängder av specialorgan. Men det nordiska samarbetet omfattar mycket mer än de officiella organen. Det omfattar också Föreningen Norden, vänortsverksamhet, föreningsutbyte, näringslivskontakter, kommunkontakter, myndighetskontakter, släktband, studier, semesterresor, handel och annat som för de nordiska folken och länderna närmare varandra. Detta ger det nordiska samarbetet en förankring och omfattning – en folklig styrka, ett nationsbildande kitt, ett demos – som inte finns i EU-samarbetet.
Det nordiska samarbetet är därtill befriat från EU:s feodala och koloniala arv.
Unik nordisk samarbetsmodell
Den nordiska samarbetsmodellen bygger på ett samarbete som är:
• mellanstatligt
• frivilligt
• decentraliserat
• obyråkratiskt
• individinriktat
• framvuxen underifrån.
EU-modellen är raka motsatsen: överstatlig i stället för mellanstatlig, tvingande i stället för frivillig, toppstyrd i stället för decentraliserad, byråkratisk i stället för obyråkratisk, ekonomiskt inriktad i stället för individinriktad och framvuxen ovanifrån i stället för underifrån.
Nordiska ministerrådet har ett ambitiöst mål: att Norden 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Nu är det upp till bevis.
Den nordiska samarbetsmodellen har, trots sina brister, fungerat bra och gett bestående resultat. Det nordiska samarbetet har gett nordbor passfrihet som är mer omfattande än inom Schengenområdet, lika sociala rättigheter, gemensam arbetsmarknad, gemensam studiemarknad, examensgiltighet, kommunal rösträtt, omfattande harmonisering av lagar, ekonomisk integration, gemensamt agerande internationellt, gemensamma standarder, flera tiotal gemensamma nordiska institutioner – från folkhögskolor och forskningscentra till investeringsbank och informationskontor – och ett praktiskt samarbete inom de flesta samhällsområden, från isbrytning och elutbyte till statistikproduktion och biståndsarbete.
Det nordiska samarbetet är vardagsnära och framgångsrikt. Vi har rivit gränser i Norden utan att resa nya murar mot omvärlden – undantaget under flyktingkrisen och coronapandemin. Fram till 1994 hade det nordiska samarbetet nått lika långt eller längre än EG/EU-samarbetet.
Nu måste vi gå vidare!
Våga vara visionär
Vi måste våga vara visionärer och se en framtid där Nordens länder och folk tar av sig EU:s tvångströja. Jag tror på ett fördjupat Nordensamarbete i stället för ett fördjupat EU-samarbete.
Min vision för Norden vilar på tre ben:
• Nära samarbete med EU, där Norden samarbetar med EU inom ramen för frihandels- och samarbetsavtal med EU av schweizisk modell, EES-avtal eller framtida avtal som kan komma i förhandlingarna mellan EU och Storbritannien.
• Breddat och fördjupat samarbete i Norden inom ramen för ett statsförbund eller konfederation – i förlängningen en förbundsstat, federation, union eller ett Nordens förenta stater, olika ord för samma sak, kärt barn har många namn. Jag ser bland annat direktval av Nordiska rådet som också blir en beslutande församling, en inre marknad, gemensam miljö- och klimatpolitik, gemensamt personnummersystem, gemensamt elektroniskt ID, gemensamt betalsystem modell Swish i Sverige, Vipps i Norge och Mobilepay i Danmark och Finland – där Vipps/Mobilepay nu finns även i Sverige – samt i övrigt noga definierade samarbetsområden, där gemensam valuta kan vara aktuell, vilket jag är för. Det är nödvändigt att revidera Nordens ”grundlag”, Helsingforsavtalet från 1962, så det tar in utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken samt klimatpolitiken, områden som Nordiska rådet ställde sig bakom 2024. Självklart ska ett förenat Norden bestå av starka stater/delstater som i Schweiz, Kanada, Tyskland och USA – även om Donald Trump topprider USA. Ett förenat Norden är för övrigt något av ett ”Europas Kanada”.
• Öppna gränser mot omvärlden. Ett breddat och fördjupat samarbete i Norden är omöjligt i EU, eftersom EU bygger på konformitet. Unionen accepterar inte att en grupp EU-länder agerar på egen hand i EU-systemet och mot tredje part, utom möjligen om de går före i EU-integrationen för att dra med sig andra länder. Det är alltså orealistiskt att räkna med en nordisk samling i EU.
Det är inte heller realistiskt att i närtid räkna med en nordisk samling utanför EU inom ramen för ett fördjupat Nordensamarbete. Men mycket kan hända, som förändrar spelplanen och därmed förutsättningarna. De senaste årtiondena har globalisering i kombination med nyliberalism gjort individer och näringsliv i det närmaste gränslösa. Men skatte- och välfärdspolitik formas fortfarande inom ramarna för nationalstaterna, som dock har tappat i inflytande, även om coronapandemin har gett dem en renässans. Denna obalans utgör en grogrund för olika typer av politisk extremism. Fungerande och realistiska statsöverskridande modeller i Norden för skatte- och välfärdspolitik kan motverka den växande samhällspolariseringen.
De grundläggande likheterna mellan de nordiska länderna ger Norden möjligheter till framgångsrik politisk, ekonomisk och folklig integration i motsats till förhållandena i EU. Ett förenat Norden har alla förutsättningar – eftersom det har ett demos, ett nationsbindande kitt – att kunna bli en stabil gemenskap, långt mer framgångsrikt än EU. Ett förenat Norden, byggt underifrån, har goda chanser att lyckas!
Det är dags att ännu en gång rikta en maning till regeringar, parlament, Nordiska rådet, Nordiska minsterrådet och inte minst våra nordiska medborgare: ”Ge Norden en chans” nu med tillägget ”Dags för Norden”!
Jörgen Bengtson