Föredrag på Nordisk folkriksdag 2026, Ljungskile, fredag 7 augusti 2026, kort version. Längre version i denna länk!
Först om vem jag är
Jörgen Bengtson, Nyköping och Hudiksvall, nordist sedan 1973, EU-motståndare och föreningsräv.
Vad är Norden?
Låt mig börja med något så tråkigt som att steg för steg definiera Norden:
– Skandinavien: Danmark, Norge och Sverige.
– Norden: Danmark, Norge, Sverige och Island inklusive självstyrande Färöarna och Åland.
– Norden som politiskt område: Norden plus Grönland.
Begreppet ”Norden” lär härstamma från isländska handskrifter från medeltiden, i svensk skrift från 1500-talet. ”Norden” som en enhet växte fram under 1600- och 1700-talen. ”Norden” blev ett etablerat begrepp under skandinavismen på 1800-talet.
Vad är nordiska språken?
När vi talar om definitioner, är det lika bra att också definiera språken i Norden:
– Skandinaviska språk: Svenska, danska och norska (båda bokmål och nynorska) är sinsemellan mer dialekter av ett gemensamt skandinaviskt språk än självständiga språk. Olikheter i skriftspråken beror dels på att Gustav Vasa 1541 lät översätta Bibeln till svenska – när det sedan 1524 fanns en dansk översättning av Bibelns huvuddelar – och dels på Norges frigörelse från Danmark. Jämför gärna med tyska, där schweizertyska inte är begripligt för övriga tysktalande, men där skriftspråket är det samma.
– Nordiska språk: Är en språkgrupp, där den som talar isländska och färöiska också kan prata och förstå ett skandinaviskt språk. Nordiska språk är svenska, danska, norska, isländska, färöiska och vill jag lägga till älvdalska, som uppfyller alla krav på ett språk.
– Språk i Norden: De historiska, inhemska och samhällsbärande språken i Norden är de nordiska språken plus finska, grönländska och samiska.
Finlands svensktalande befolkning har aldrig varit så liten som i dag, 5,2 procent, jämfört med som mest cirka 20 procent i slutet av 1700-talet. Samtidigt har aldrig så många talat svenska som nu: cirka 48 procent kan föra en konversation på svenska, enligt EU:s Eurobarometern 2024; cirka 70 procent säger att de pratar svenska någon gång, enligt EU:s Adult Education Survey 2024.
Vad är Norden i folkmängd och yta?
Norden har många invånare, hela 28,4 miljoner invånare, fördelade på Sverige 10,7, Danmark 6, Finland och Norge 5,6, Island 0,4 samt Grönland och Färöarna cirka 55 000 och Åland 31 000 invånare.
Norden är Europas näst största område till ytan, med en landyta på drygt 1,3 miljoner kvadratkilometer exklusive Grönland, drygt 3,4 miljoner inklusive Grönland. Bara Ryssland är större, där den europeiska delen är cirka 4 till 4,2 miljoner kvadratkilometer.
Norden har det demos – folk eller nationsbildande kitt – som Europiska unionen och andra grupper av länder saknar.
I Norden har vi mycket som förenar. Det är därför vi kan prata om ett förenat Norden, antingen ett Norden som statsförbund eller konfederation eller ett Norden som förbundsstat, federation eller union. Jag har tidigare sagt statsförbund eller konfederation. Nu talar jag om en förbundsstat eller federation – jag pratar ogärna om ”union”, eftersom det är så belastat i främst Norge.
Vad gör Norden unikt internationellt?
Internationellt pratar man om den nordiska modellen (”The Nordic Model”). Jag sammanfattar den i 30 punkter, utan inbördes rangordning och kanske lite spretigt.
1. Geografi
2. Folkmängd
3. Naturresurser
4. Historia
5. Fred
6. Försvars- och säkerhetspolitik
7. Kultur
8. Värderingar
9. Tillit
10. Konst
11. Demokrati
12. Rättstradition
13. Korruption
14. Folk
15. Språk
16. Natur
17. Ekonomi
18. Småstatskaraktär
19. Öppenhet
20. Jämlikhet
21. Livskvalitet
22. Livslängd
23. Utbildning och kompetensutveckling
24. Innovation
25. Arbetsmarknad
26. Miljö och hållbarhet
27. Energi
28. Välfärdssamhällen
29. Samhällsmodell
30. Omvärldsbild: Norden är i omvärldens ögon en enhet, dessutom ofta ett föredöme för andra. Nordens länder hamnar i topp i massor av internationella sammanställningar och mätningar, ofta på fem-i-topp-listan och nästan alltid på tio-i-topp-listan.
Norden har ett demos, ett nationsbyggande kitt, som EU och andra konstellationer av länder saknar.
Norden har också utmaningar
Norden är unikt i världen, men har också egna utmaningar. Jag summerar dem till sex stycken, som jag inte kommenterar närmare:
1. Hög skattenivå
2. Demografi
3. Kostnader
4. Geografi och klimat
5. Olika förhållande till Europeiska unionen (EU)
6. Olika förhållande till EU:s valutaunion EMU och euron
Valutan central i att skapa en förbundsstat eller union
När vi pratat om Norden kommer vi osökt in på Europeiska unionen, EU. EU är inte en fullgången statsbildning som USA. Men tar hela tiden steg mot en statsbildning. Det är en förbundsstat med statsförbundsdrag som rätten till utträde.
EU-staten började 1951 med Kol- och stålgemenskapen, 1957 med Romfördragen och EEG, 1987 Europeiska enhetsakten, 1993 Maastrichtfördraget om EU, 2002 EMU-euron, 2009 Lissabonfördraget och sedan ytterligare steg mot EU-staten.
Man skiljer på statsförbund eller konfederation och förbundsstat, federation eller union. I praktiken kan skillnaderna vara små.
Vi har förbundsstaten USA, som i sin nuvarande form funnits sedan 1788 med en historia som statsförbund sedan 1776 (de tretton koloniernas självständighetsförklaringen från Storbritannien) eller 1781 (konfederationsartiklarna), beroende på hur man räknar. Vi har statsförbundet Schweiz, som varit det sedan 1291 men är förbundsstat sedan 1848, dock med namnet Schweiziska edsförbundet, alltså Schweiziska statsförbundet eller Schweiziska konfederationen.
Ett mycket starkt medel för att uppnå en stat är en gemensam valuta. Det visar utvecklingen i Schweiz, USA och EU.
• Schweiz tog 557 år för att bli valutaunion: Fram till 1848 hade delstaterna – kantonerna – full suveränitet över sin egen valuta; det fanns 75 olika institutioner som präglade egna mynt, vilket resulterade i ungefär 860 olika sorters valutor i omlopp. År 1848 beslutade förbundsstaten Schweiz att bli en valutaunion, vilket det också blev 1850 med en enhetlig valuta, CHF.
• USA tog 146 år att fullborda valutaunionen: Från 1789, med kongressens ensamrätt att prägla mynt, inte sedlar, till 1935 med centralbankssystemets fulla utbyggnad, Federal Reserve System.
• EU tog bara 12 år att fullborda valutaunionen: Från 1990 med EMU etapp 1 till 2002 med euron.
Med enhetsvaluta följer oundvikligen gemensam finanspolitik och därmed statsbildning – eller krasch för valutan. Det lär oss historien. Det finns inget bestående mellanting, som EU varit sedan euron.
Vad är skillnaden mellan statsförbund och förbundsstat?
Enkelt uttryckt är ett statsförbund en samling av självständiga stater, medan en förbundsstat är en enskild stat uppdelad i delstater.
De viktigaste skillnaderna mellan ett statsförbund/konfederation och förbundsstat/federation/union är:
1. Suveränitet: I ett statsförbund har medlemsstaterna sin fulla självständighet; det är en allians av självständiga stater. I en förbundsstat ligger suveräniteten i den centrala beslutsförsamlingen (parlament och regering), inte hos delstaterna; en förbundsstat är med andra ord en suverän stat.
2. Centralmakt: I ett statsförbund är centralmakten svag, utom områden där medlemsstaterna delegerat makt till centrala nivån. I en förbundsstat är centralmakten mer eller mindre centraliserad, vanligen med utrikespolitik, försvar och valuta som är gemensam.
3. Internationell status: I ett statsförbund är varje medlemsstat en egen stat. I en förbundsstat är internationellt staten en enda.
4. Medborgarskap: I ett statsförbund är medborgarskapet knutet till medlemslandet. I en förbundsstat är medborgarskapet knutet till den gemensamma staten.
5. Utträdesrätt: I ett statsförbund kan vanligen en stat lämna samarbetet. I en förbundsstat är medlemskapet permanent och delstater har ingen laglig rätt att bryta sig loss; då blir det inbördeskrig, som i USA 1861–1865.
6. Lagstiftning: I ett statsförbund fattas beslut om lagar oftast genom enhälligt i parlament/regering där besluten sedan måste godkännas av varje stat. I en förbundsstat har man federala lagar, som gäller direkt för alla delstater och medborgare.
Valutan är en komplicerande faktor för ett enat Norden, men inte värre än att det går att hantera. Återkommer till detta.
Aktuell nordisk debatt
Debatten om ett förenat Norden är lång och går tillbaka till skandinavismens, där det 1864 var ytterst nära att Norden blev en stat.
Låt oss flytta debatten framåt till 1990-tal och åren därefter.
Jag kom med en bok 1993, ”Ge Norden en chans!”, mellan de två danska folkomröstningarna. Ett bidrag kom i EU-folkomröstningsvalrörelsen 1993 i form av artikeln ”Ett nordiskt alternativ – statsförbund eller förbundsstat” av Nils Andrén i Moderata samlingspartiet närstående Svensk Tidskrift. År 2005 kom studien ”Norden som global vinnarregion – på sporet af den nordiske konkurrencemodel”, författad av 27 opinionsbildare och utgiven av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. I en rapport 2009 föreslog Norges förre försvars- och utrikesminister Thorvald Stoltenberg ett närmare försvarssamarbete i Norden.
Nu vill jag särskilt uppehålla mig vid samhällsdebattören, historikern och EU-anhängaren Gunnar Wetterberg. Han avfärdade mitt förslag till nordiskt statsförbund i min skrift ”Ge Norden en chans!” från 1993 med ungefär samma innehåll som förbundsstaten, när vi möttes i en debatt inför den svenska EU-folkomröstningen. Sedan ändrade han uppfattning. Det började med ett inlägg i Dagens Nyheter 2008. Sedan följde han upp det med böcker, artiklar och debattinlägg.
Ett viktigt steg tog Norden 2019, när de nordiska statsministrarna deklarerade att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. De lovade att skapa ”ett grönt Norden”, ”ett konkurrenskraftigt Norden” och ”ett socialt hållbart Norden”.
Sedan kom pandemin 2020, som stängde de nordiska gränserna och stoppade rörelsefriheten. Dock insåg de nordiska ministrarna detta misstag. De nordiska samarbetsministrarna drog 2022 i Haldendeklarationen lärdomar av pandemin: ”På så sätt kommer vi att bidra till att man i händelse av en ny kris kan komma överens om åtgärder för att undvika eller så mycket som möjligt begränsa negativa konsekvenser för den fria rörligheten av nödvändiga beslut som fattas som en del av krishanteringen.”
Vi har boken ”Dags för Norden!” (2025) av Håkan Larsson, som också talat här på Nordisk folkriksdag 2026. I bok och föredrag ger han en mycket omfattade historieskrivning om nordiskt samarbete och kommer med förslaget om en nordisk förbundsstat. Han skriver, mot bakgrund av Kalmarunionen: ”Kanske förutsättningarna idag är så goda att det åter kan bli en nordisk samling.” I boken skriver en EU-anhängare, Bengt Lindroth, förord och studiehandledning till EU-motståndaren Håkan Larssons skrift.
Det finns mycket intressanta Nordentankar bland nordister, EU-motståndare, inom den politiska eliten och bland EU-anhängare. Det ska vi ta vara på och följa upp i praktisk politik.
Samla Norden utanför EU
Vi tar bäst vara på det nordiska samarbetet och våra respektive nationella intressen utanför EU och – så länge det inte är möjligt – utanför EMU och ”kärn-EU”. Fördjupat Norden-samarbete har bättre förutsättningar att bli långsiktigt framgångsrikt än fördjupat EU-samarbete.
Det finns starkt stöd för en sådan hållning i flera opinionsmätningar.
Den mest omfattande undersökningen om nordiskt samarbete står Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet för. 2021 frågade man cirka 3 400 personer i Norden. Beskedet är mycket tydligt: 86 procent tycker att nordiskt samarbete är ”viktigt eller mycket viktigt”. 60 procent vill ha mer samarbete, 32 procent tycker det är lagom som det är, bara en procent vill ha mindre samarbete.
De har genomför liknande mätningar 1993, 2006, 2017 och 2021. Alla visar starkt stöd för Norden: över 60 procent vill ha mer samarbete, 20–32 procent tycker det är bra som det är, bara en procent vill ha mindre samarbete.
Hur är det med opinionsmätningar, som bekräftar samling i Norden och inte i EU? I valet mellan fortsatt svenskt EU-medlemskap och ett utökat nordiskt samarbete skulle fler välja nordiskt samarbete, visar en opinionsmätning från Sentio från maj 2019: 43,6 procent föredrar ett nordiskt samarbete i stället för att vara kvar i EU, som 36,8 procent ville. En liknande undersökning gjordes i Danmark i april 2019 med samma resultat: majoriteten av danskarna föredrar ett nordiskt samarbete framför EU.
Nordens medborgare föredrar ett fördjupat nordiskt samarbete framför ett fördjupat EU-samarbete.
Om vi fortsätter stå utanför EU:s inre kärna med valutaunion, finanspolitisk union och fördjupat samarbete på andra områden, kan vi göra Norden till en stark kraft i Europa och världen utanför EU.
Nordens länder har utvecklat ett unikt samarbete. Det fick sin formella form i Nordiska rådet, senare i Nordiska ministerrådet och mängder av specialorgan. Men det nordiska samarbetet omfattar mycket mer än de officiella organen. Det omfattar också Föreningen Norden, vänortsverksamhet, föreningsutbyte, näringslivskontakter, kommunkontakter, myndighetskontakter, släktband, studier, semesterresor, handel och annat som för de nordiska folken och länderna närmare varandra. Detta ger det nordiska samarbetet en förankring och omfattning – en folklig styrka, ett nationsbildande kitt, ett demos – som inte finns i EU-samarbetet.
Det nordiska samarbetet är därtill befriat från EU:s feodala och koloniala arv.
Unik nordisk samarbetsmodell
Den nordiska samarbetsmodellen bygger på ett helt annat samarbete än i EU:
EU-modellen är raka motsatsen till Norden-modellen: överstatlig i stället för mellanstatlig, tvingande och inte frivillig, toppstyrd och inte decentraliserat, byråkratisk och inte obyråkratisk, ekonomiskt och inte individinriktad, framvuxen ovanifrån i stället för underifrån.
Den nordiska samarbetsmodellen har, trots sina brister, fungerat bra och gett bestående resultat. Det nordiska samarbetet har gett nordbor passfrihet som är mer omfattande än inom Schengenområdet, lika sociala rättigheter, gemensam arbetsmarknad, gemensam studiemarknad, examensgiltighet, kommunal rösträtt, omfattande harmonisering av lagar, ekonomisk integration, gemensamt agerande internationellt, gemensamma standarder, gemensamma nordiska institutioner – från folkhögskolor och forskningscentra till investeringsbank och informationskontor – och ett praktiskt samarbete inom de flesta samhällsområden, från isbrytning och elutbyte till statistikproduktion och biståndsarbete.
Det nordiska samarbetet är vardagsnära och framgångsrikt. Vi har rivit gränser i Norden. Fram till 1994 hade det nordiska samarbetet nått lika långt eller längre än EG/EU-samarbetet.
Nu måste vi gå vidare!
Våga vara visionär
Vi måste våga vara visionärer och se en framtid där Nordens länder och folk tar av sig EU:s tvångströja. Jag tror på ett fördjupat Nordensamarbete i stället för ett fördjupat EU-samarbete.
Min vision för Norden vilar på fyra ben:
1. Nära samarbete med EU. Norden samarbetar med EU inom ramen för frihandels- och samarbetsavtal med EU av schweizisk modell, EES-avtal eller framtida avtal som kan komma i förhandlingar mellan EU och Storbritannien.
2. Breddat och fördjupat samarbete i Norden. Detta bör ske inom ramen för en förbundsstat inte ett statsförbund. Jag ser bland annat direktval av Nordiska rådet som också blir en beslutande församling, inre marknad, gemensam miljö- och klimatpolitik, gemensamt personnummersystem, gemensamt elektroniskt ID, gemensamt betalsystem modell Vipps MobilePay i Danmark, Finland, Norge – och nu också i Sverige som annars har Swish; pinsamt om EU skulle hinna före med sitt betalsystem Wero. Förbundsstaten Norden bör ha noga definierade samarbetsområden. Det är nödvändigt att revidera Nordens ”grundlag”, Helsingforsavtalet från 1962, så det tar in utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, klimatpolitiken och de tre självstyrande områdenas suveränitet. Självklart ska ett statsförbund Norden bestå av starka delstater som i Schweiz, Kanada och Tyskland.
3. Gemensam valuta. Det kan ske inom ramen för en enhetsvaluta eller med system med parallella valutor; det senare skulle gälla främst för Finland och Åland som har euron och därför har svårare att gå över till en gemensam nordisk valuta än övriga länder.
4. Öppna gränser mot omvärlden. Ett breddat och fördjupat samarbete i Norden är omöjligt i EU, eftersom EU bygger på konformitet. Unionen accepterar inte att en grupp EU-länder agerar på egen hand i EU-systemet och mot tredje part, utom möjligen om de går före i EU-integrationen för att dra med sig andra länder. Det är omöjligt med en nordisk samling i EU.
Det är inte realistiskt att i närtid räkna med en nordisk samling utanför EU. Men mycket kan hända, som förändrar spelplanen och därmed förutsättningarna. De senaste årtiondena har globalisering i kombination med nyliberalism gjort individer och näringsliv i det närmaste gränslösa. Men skatte- och välfärdspolitik formas fortfarande inom ramarna för nationalstaterna, som dock har tappat i inflytande. Denna obalans utgör en grogrund för olika typer av politisk extremism. Fungerande och realistiska statsöverskridande modeller i Norden för skatte- och välfärdspolitik kan motverka den växande samhällspolariseringen.
De grundläggande likheterna mellan de nordiska länderna ger Norden möjligheter till framgångsrik politisk, ekonomisk och folklig integration i motsats till förhållandena i EU. En förbundsstat Norden har alla förutsättningar – eftersom det har ett demos, ett nationsbindande kitt – att kunna bli en stabil gemenskap. En förbundsstat Norden, byggt underifrån, har goda chanser att lyckas!
Det är dags att ännu en gång rikta en maning till regeringar, parlament, nordiska institutioner och inte minst våra nordiska medborgare: ”Ge Norden en chans” nu med tillägget ”Dags för förbundsstaten Norden”, för ett Nordens förenta stater!
